Norrland, några anteckningar därom under en resa sommaren 1896

GUSTAF NERMAN. NORRLAND.

H

SCAND

0,118

Supp

A . s° s. /<>w<r

NORRLAND

NÅGRA ANTECKNINGAR DÄROM
UNDER EN RESA SOMMAREN 1896

SKILDRADE I BREF

NYA DAGLIGT ALLEHANDA

AF

GUSTAF NERMAN.

%ML

Pris: 1 krona 50 öre.

NORRLAND.

NÅGRA ANTECKNINGAR DÄROM

UNDER EN RESA SOMMAREN 1896

SKILDRADE I BREF

TILL

NYA DAGLIGT ALLEHANDA

GUSTAF NERMAN.

STOCKHOLM.

ALB. BONNIERS BOKTRYCKERI 1897.

k

BIBUOTHEQUE
SAINTE |

GENEVIEVE

o

IV)-

u>-

Cn-

kQ-

o

fO

U>

Cn

G^

~J

~M

cm

2 3 4

9 10 11

Från Stockholm till Gefle.

I

Sveriges häider förekommer namnet Norrland
första gången i Karlskrönikan, som berättar,
att Engelbrekt uppmanade, 1443, dén på Kors-
holms slott vid Vasa i Finland boende Erik Puke,
att förena sig med honom mot Erik XIII, hvilket
han äfven gjorde och med hjälp af helsingarna
intog Faxeholms slott, som låg strax utanför det
nuvarande Söderhamn. Helsingland, som vidtog
norr om den stora skogstrakten Ödmorden, om-
fattade då äfven Medelpad och Ångermanland, eller
så långt svenska inbyggare under hednatiden fun-
nos. Vid Qyarken upphörde vid denna tid de
svenska bosättningarna. Norr därom finnas näm-
ligen inga grafhögar.

Helsingland hade sin egen, i första hälften af
1300-talet skrifna, lagbok, kallad Helsinglagen. Me-
delpad och Ångermanland omtalas såsom särskilda
landskap först i början af 1400-talet.

10 11

4 FRÅN STOCKHOLM TILL GEFLE.

De första orden i denna lag äro: »Med lag
skall man land bygga», hvarmed menas bebo; och
huru bygd bröts, därom stadgar Viderbobalkens
femtonde flock följande:

»Nu vill man taga upp ny åker eller äng, göre
det ej å annans mark utan hans medgifvande. Vill
man på allmänning upptaga lämpligt ställe för gård,
börje då bredvid den, som förr byggt; dock så att
honom ingenting frånhändes. Tage så ock på lämp-
liga ställen skog, där bredvid, lika bred som åker och
äng och två styltings raster lång.»

Styltings rast betyder egentligen krymplingsmil,
eller ett stycke väg så långt, en vanlig människa
i allmänhet skulle kunna gå utan att behöfva
hvila, hvilket, såsom benämningen visar, natur-
ligtvis antages vara mindre, än hvad eljes kallas
rast. Då i nämnda flock därjämte finnes den för-
klaring, att rast skall vara så lång, som kunde
medhinnas, om, vid vintersolståndet, man for hem-
ifrån före solens uppgång, sedan det likväl hunnit
dagas, i skogen högg ett lass stör och åter var
hemma vid middagstiden, och man vidare betänker,
att dagen i höga norden är vid vintersolståndet
ganska kort och körandet med lass på obanade
vägar i skogen ej kunde gå fort, helst om marken
var betäckt med djup snö, så inser man lätt an-
ledningen till den skämtsamma benämningen »styl-
tings rast», och det obestämda däri behöfver icke
göra något bekymmer, då man bör förstå, att be-
stämmelsen innefattas i det anförda stadgandet om

FRÄN STOCKHOLM TILL GEFLE. 5

vägens längd, och icke i det åt denna gifha nam-
net. En rast var eljes lika med en skogsmil eller
omkring en half mil lång. Antagandet, att med
»styltings rast» menas den våglängd en man, på
krycka eller styltor, skulle kunna gå på en dag,
beror af ett missförstånd.

Helsinglands oblida natur, i jämförelse med
det öfriga landets, medförde följaktligen en stor
olikhet i lefnadssätt och samhällsförhållanden. Åker-
bruk idkades väl lika långt, som svensk befolk-
ning fanns, men med .aftagande betydenhet vid
sidan af boskapsskötsel, jakt och fiske. Den långa
vintern gaf mera tid än i södra Sverige till hus-
slöjd, såsom linneväfnad. Namnet »Nordanstigs-
väf» fortlefver än, och handelsresor voro äfven
mycket omtyckta.

Emedan endast de större älfdalarna voro be-
byggda, begagnades båtfart på älfvarna för sam-
färdseln med det inre landet, hvarför Viderbo-
balkens fjortonde flock stadgar, att hvarest »allmän
led» finnes till och från hafvet, skall en tredjedel
af vattnet, där det är som djupast, lämnas fritt.
I afseende på den förnämsta landsvägen, som på
något alstånd följer kusten, stadgar åter samma
balks åttonde flock, att broar eller färjor skulle
finnas öfver Ljusnan, Ljungan, Indals- och Ånger-
manälfvarna. Vägen och broarna behöfde dock
icke hafva större bredd än fem alnar eller tre
meter.

Ofver den ofvan nämnda Ödm orden ledde
också en väg, på hvilken nian af fruktan för

6 FRÄN STOCKHOLM TILL GEFLK.

»stigmän» icke gärna färdades ensam, utan helst
i flockar. På denna väg fanns en så kallad »själ-
stuga», där man kunde hvila ut och samlas.
Namnet fortlefver än i dag på en gård kallad
Själstugan, som ligger omkring en mil sydost om
Skogs kyrka.

Denna stuga omnämnes första gången, 1302,
då den nitiske ärkebiskopen Nils Alleson förmådde,
den 29 december, vid en visitation i Segersta, denna
samt Söderala och Hanebo socknar att på vissa
villkor därtill upplåta en skogstrakt, som uppgifves
hafva gränsat i norr till Hamnåsen, i öster till
hafvet, i väster till Jöpeå och i söder till Mord-
bäcken, som numera kallas Tönnebro å, hvarest
än i dag ett hvilställe finnes.

För en annan sådan själstuga, belägen på
Ragundaskogen, mellan Ångermanland och Jämt-
land, utfärdades, den 29 januari 1290, ett skydds-
bref af ärkebiskopen Johannes.

I Norrlands odlingshistoria hafva de så kal-
lade Birkarlarne intagit en framstående plats. När
de först uppträdde, är okändt. De hade sitt stam-
håll i Luleå och bildade ett eget samfund, som
sysselsatte sig med fiske och köpenskap, den de
utsträckte ända till Västerhafvet. Därjämte upp-
togo de för Sveriges regenter skatt af lapparna.
De Wbehöllo sin ställning ända till inemot medel-
tidens slut, då förändrade kulturförhållanden efter
hand gjorde deras verksamhet öfverflödig. Lap-
parna hade nämligen redan då börjat draga sig
till landets inre och norra delar, då deras forna

cm

9 10 11

FRÄN STOCKHOLM TILL GEFLE.

betesmarker upptogos af en bofast befolkning, som
förutom jakt och fiske äfven idkade åkerbruk och
handel. De sista underrättelserna om Birkarlarne
tala om deras öfvermod och utpressningar, hvarför
Gustaf I, 1554, upphäfde deras företrädesrättigheter.
Namnet Birkarlar försvinner därefter dock icke
helt och hållet ur historien, men småningom dör
namnet ut.

Norrland, som ett geografiskt begrepp betrak-
tadt, säges börja norr om Dalälfven, som, enligt
ett gammalt uttryck, utgör nordliga gränsen för
kräftor, ekar och adelsmän.

Äfven om detta uttryck icke får tagas alldeles
efter orden, torde med fog dock icke kunna be-
stridas, att ju icke de läckra skaldjuren börja blifva
sällsynta norr därom, att eken i naturliga bestånd
slutar strax norr om nämnda älf samt att i hela
Norrland finnes endast ett säteri, Holm, vid Ånger-
manälfven.

Norrland har en ytvidd af 244,888 kv.-km.
förutom 1 6,2 1 6 kv.-km. sjöytor, och när hela
Sverige innehåller 411,199 kv.-km. land och 36,667
kv.-km. sjö, så upptager Norrland följaktligen 59,5
procent af Sveriges hela landvidd.

Folkmängden står dock icke i förhållande där-
efter. Medan den, 1895, var i hela landet 4,919,260,
uppgick den i Norrland till endast 789,179, eller
11,9 procent af det hela.

Vid innevarande århundrades början, eller
1 801, hade Sverige icke större folkmängd än
2 o47i3°3 och Norrland endast 239,132. Huru

ö FRÅN STOCKHOLM TfLL GKFLE.

denna därstädes sedan dess har ökats, framgår af
nedanstående tabell :

Folk-
Ar. mängd. Ökning.

l8lO 243,408 4,276

1820 263,138 19,730

^30 3 I 7,263 59,125

T840 345,287 28,019

1850 397,896 52,614

1860 464,561 66,655

1870 520,293 55,642

1880 628,742 108,449

1890 743>7°9 114,967

i895 789,179 45.470

Folkmängden i Norrland har under dessa 85
år således mer än tredubblats, närmast med an-
ledning af de stora trävarubolagens verksamhet;
men så finnas därstädes också 10,681,835 hektar
skogsmark, h varifrån 1894 till utlandet skeppades
icke mindre än 4,612,434 kbm. trävaror eller om-
kring 987,670 standard. (1 standard = 165 eng.
kbf. = 4,6 7 1 8 kbm.). Finge man tänka sig denna
virkesmängd lagd i en kubik, skulle denna få en
167 m. lång sida.

En del däraf, eller omkring 657,000 kbm.,
har dock skeppats från Gefle distrikt, som erhåller
större delen af sina trävaror från Kopparbergs
län, hvars skogsyta innehåller 2,009,387 hektar.

Landtbruket har äfven gått framåt ganska be-
tydligt. Under åren 1841— 1894 blefvo, bland

cm

9 10 11

FRÅN STOCKl-tOLM TjtL GEFLF..

9

annat, icke mindre än 113,728 hektar vattendränkt
mark, hufvudsakligast till frostländighetens för-
minskande, torrlagda, hvartill staten bidragit med
icke mindre än 2,653,253 kr., hvaraf 2,^09,647
såsom anslag och 443,606 såsom lån. "

Hvad åter angår samfärdsmedlen, så hafva,
för att icke tala om den till Luleå och Gellivara
utsträckta järnvägen med dess bibanor, under
nämnda år 5,776 km. allmänna vägar blifvit, med
ett statsbidrag af 6,092,124 kronor, byggda eller
förbättrade,

Till utveckling af Norrlands naturliga förvärfs-
grenar har således redan ganska mycket blifvit
gjordt, men oändligen mera återstår att göra. Allt
kan emellertid icke åstadkommas på en gång, men
sedan uppmärksamheten numera blifvit riktad på
det stora landets framtid och det samma blifvit
mera kändt än hittills, bör man vara förvissad
därom, att det kommer att uppnå en stor ut-
veckling, icke minst på det industriella området,
och att den tidpunkt icke varder långt aflägsen,
då folkmängden därstädes kan ökas till minst tre
gånger större än den nuvarande.

Färden till Gefle skedde med den likanämnda
ångbåten, som lämnade Stockholm den 3 juli kl.
7 e. m.

Hvar och en, som haft tillfälle att jämföra
Sveriges ångbåtar med utlandets, har helt säkert

10

FRÅN STOCKHOLM TILL GEPLfi.

funnit, att ehuru de förra icke kunna, i af seende
på storlek och lysande utstyrsel, jämföra sig med
till exempel de atlantiska ångbåtarna, äro de svenska
detta oaktadt särdeles väl inredda och, såsom sig
bör, lämpade efter våra förhållanden, hvarigenom
de blifvit hvad man kallar hemtrefliga, hvartill
icke minst bidrager deras utmärkta befäl. Därifrån
gör ångfartyget Gefle, som föres af kapten J. Tern-
ström, icke något undantag.

Lika punktligt, som ett bantåg lämnar plat-
formen, kastade ångbåten loss sina förtöjningar
och gled makligt fram till Beckholmen, för att
icke i hamnen framkalla allt för starka svallvågor,
hvarefter full fart vidtog.

På väg till Gefle angöres det väl bebyggda
och vackert belägna Öregrund med sina 1,000
invånare, hvilka till större delen äro skeppare och
fiskare.

Man skulle icke kunna tro, att en tid funnits,
då Stockholm för sin handel hyst farhåga för
denna obetydliga stad, hvilket dock har varit för-
hållandet.

Detta fick Svante Sture höra, då han, nyårs-
dagen 1508, hade i S:t Gertruds gillestuga samman-
kallat Stockholms borgerskap för erhållande af hjälp
i kriget mot Danmark.

Man började då nämligen tala om Öregrund
som en ort, där »bärgning» fanns, men i Stock-
holm endast »tunga». Vidare yttrades: »Om ej
råd kan finnas med detta Öregrund, då är (far)
hvar köpman hädan af staden och seglar dit i

cm

9 10 11

FfcAN STOCKHOLM TILL GEFt.fi.

il

lastan vid första öppet vatten; här ar allaredan en
stor del af dem i staden, som dit akta (ämna) sig,
och skicka sin köpenskap (handelsgods) förut till
händer mot öppet vatten. Här i staden var ej
detta år (menas 1507) mera än en skuta till Riga,
och samma år voro tre skepp där från Öre-
grund.»

Längre fram på året skrifva borgmästare och
råd: »om ej ändring göres med Öregrund, då är
fruktande här må varda en öde stad, yttermera
än här är. Våra unga borgare äro platt af staden
med första före i vinter in mot Öregrund, Gefle
och annorstädes i Norrlanden, där de kunna ut-
segla i första öppet vatten » . Förhållandena hafva,
som kändt är, sedan dess väsentligen ändrats.

Stadens hamn, som är ganska liten, kan, vid
nordlig storm, icke utan fara angöras af åtmin-
stone större fartyg. Ett förslag till afhjälpande af
denna olägenhet uppgjordes visserligen af mig för
åtskilliga år sedan, men i stället byggde man ett
stadshotell för därvarande badgäster.

Utgående från Öregrund förbi fyrskeppet Gre-
pen och seende på afstånd Örskärs, Björns och
Eggegrunds fyrar, kommer man genom det södra
af de två inloppen från hafvet till Gefle förbi Fre-
driksskans. Huru obetydlig denna än är, numera
blott ett minne, har den dock, 17 19, räddat Gefle
från att dela samma öde, som då drabbade Öre-
grund, att nämligen af ryssarna blifva uppbrändt.
I nämnda skans fanns, ända till 1861, en liten
garnison. Den tillhör numera Gefle stad, som

cm

9 10 11

12

FRÅN STOCKHOLM TILL GEFLB.

för detta ruckel likväl 1892 fått till staten betala
20,000 kronor, hvilket var tämligen hårdhändt,
alldenstund grunden, hvarpåj skansen är byggd,
tillhör staden, men icke staten.

Gefle har i forna tider varit, i likhet med de
flesta svenska sjöstäderna, en fiskarhamn och
bytesplats, som småningom utvecklats till stad,
men såsom sådan omtalas den dock först 141 3.
Dess äldsta kända privilegier utfärdades af konung
Kristoffer, och konung Kristian I stadfäste 1463
ett i Gefle 1442 utfärdadt dombref med rätt för
borgarena att i Gafle å bygga fiskeverk på stadens
ägor, dock så, att de skola låta »vaglid, tolf alnar
midt i ån, stå öppen».

Stadens folkmängd, som 1800 var 3,650, upp-
gick 1860 till 10,905, men har sedan dess ökats i
ett vida starkare förhållande, så att den nu, 1895,
uppgår till 25,569.

Gefle har flere gånger härjats af eldsvådor, af
hvilka den mest ödeläggande inträffade i juli 1869,
då hela norra staden med öfver 500 gårdar öde-
lades. Den har sedan fullständigt reglerats enligt
en storstads liknande plan, som jämte förstaden
Strömsbro, vid Testeboån, har en yta af omkring
150 hektar. Gefle stads hela område är 4,617
hektar.

Vore denna lika tätt bebyggd som till exempel
de • centrala delarna af Norrmalm i Stockholm,

cm

9 10 11

tfcÅN STOCKHOLM TILl. GEtLfi.

t?

skulle folkmängden vara minst 75,000 i stället för
nu endast en tredjedel däraf.

På de stora gårdstomterna ligga nämligen de
i allmänhet endast två våningar höga och af trä
uppförda husen tämligen långt från hvarandra.
Icke så få undantag därifrån finnas dock med
storartade, i en ädel stil uppförda byggnader, hvilka
värdigt kunna täfla med de bättre i Stockholm.

De storartade och breda gatorna äro i all-
mänhet tämligen folktomma, en naturlig följd af
en ringa folkmängd på en stor yta, och ännu äro
de flesta gatorna belagda med kullersten och icke
så få endast grusade.

Först sedan Gefle— Dala järnväg fullbordats
1859, hvarigenom Dalarnes dittills föga tillgodo-
gjorda skogstillgångar erhöllo en utfartsväg till
hafvet, började Gefle vinna den utveckling, som
sedan dess alltjämt fortgått.

Denna järnväg, 92 km. lång, är den dyraste
af alla i Sverige. Den har, 1893, nämligen kostat
icke mindre än 123,950 kr. per km., medan kost-
naden för statens icke uppgår till mer än 94,767
kr., men i ersättning därför har den en ganska
betydande inkomst, uppgående till icke mindre än
18,349 .kr. per km. mot 8,150 på statsbanorna.
Den är utmärkt väl förvaltad, och ehuru, såsom
den första större här i landet, från början mindre
väl planlagd samt med starka stigningar uppgå
alla utgifterna detta oaktadt till endast 51,6 pro-
cent af bruttoinkomsten, medan på statens järn-
vägar detta förhållande är 71,4 procent.

cm

9 10 11

H

FRÅN STOCKHOLM TlLL GEFLE.

Då frågan om norra stambanan först kom på
tal, tänkte sig något hvar riktningen för den
samma öfver Gefie. Per Muren, Gefle — Dala järn-
vägs upphofsman, fruktade emellertid, att en sådan
riktning skulle medföra skada för ej blott hans
järnväg, utan äfven Gefle stad, och, varande en
inflytelserik man, lyckades han öfvertyga norrlän-
dingarna, att en 39 km. lång omväg öfver Storvik
skulle för dem blifva fördelaktigare än den raka
vägen. Olägenheten af en sådan krokväg är dock
numera afhjälpt, sedan Upsala — Gefle järnväg full-
bordats 1874 ocn den mellan Gefle och Ockelbo
1884.

Utan tvifvel begick man ett stort misstag, då
Gefle — Dala järnväg icke fortsattes, på sätt först
tillämnadt var, till Mora eller åtminstone Rättvik,
hvarigenom Gefle kunnat med därvarande stora
skogsvidder knyta förbindelser, h vilka icke så lätt
kunnat rubbas. Orsaken därtill ligger hos Gefle
— Dala järnvägsbolag, som hellre tog stora utdel-
ningar än tänkte på framtiden. Först 1892 kom
en sådan järnväg emellertid till stånd, men då för
sent, ty samma år fullbordades Mora — Venerns-
banan. Denna brist på förutseende påminner
mycket om den i Stockholm, hvarest man ännu
icke gjort någonting för Bergslagsbanans fortsätt-
ning från Engelsberg till Vansbro, hvilken sak
numera är af så mycket större vikt, sedan fråga
uppstått att bygga en järnväg mellan Krylbo och
Örebro.

^B

cm

9 10 11

FRÅN STOCKHOLM TILL GEFLE.

15

De till Gefle ledande tre järnvägarna halva
en gemensam personbangård, hvars läge visser-
ligen är centralt, men i öfrigt mycket illa valdt,
enär en utvidgning däraf, som redan visat sig vara
af behofvet påkallad, icke kan utan stora svårig-
heter åstadkommas. Uppenbart bör det nämligen
vara, att om den blifvit lagd norr om Drottning-
gatan i stället för söder därom, så skulle utrymme
ej hafva saknats för en förlängning däraf, och
läget, detta oaktadt, blifvit lika centralt som det
nu varande.

Bangården, sådan den nu är, har endast tre
genomgående spår, hvilka sammanlöpa i en gemen-
sam växel alldeles invid den öfver ån ledande,
med endast ett spår försedda järnvägsbron. Då
därtill kommer, att denna har, utan något verkligt
behof, gjorts rörlig, så är det märkligt, att ingen
järnvägsolycka därstädes har ägt rum. Bangårdens
läge och anordningarna därvid äro icke af K. M:t
fastställda, utan -hafva tillkommit på något besyn-
nerligt, för mig icke alldeles okändt sätt, som helst
bör lämnas åt glömskan. Till afhjälpande af en
del af de befintliga i olägenheterna har man emeller-
tid nu beslutit att bygga om bron från rörlig till
fast, samt förse densamma med tre spår.

Bangården skulle behöfva fyra spår, men där-
för lägger den så kallade Holmkanalen, som har
kostat och kommer årligen att i underhåll kosta
mycket penningar, hinder i vägen. Hvad nytta
denna kanal, som afskär icke så få gator, hvarest
broar måst byggas, kan medföra, är högst tvifvel-

9 10 11

IS

FRÅN STOCKHOLM TILL ÖEfcLÉ.

aktigt. Den kan äfven för hälsotillståndet medföra
menliga följder.

Till det därstädes tämligen stillastående vattnet
äro nämligen redan nere afloppsbrunnar ledda, och
uppenbart är, i mån af därvarande stadsdelars be-
byggande, att ytterligare nere komma att ditledas,
då hela kanalen, vid hvilken stadens epidemisjuk-
hus ligger, torde blifva en fullständig pesthärd.
Bäst är att fylla densamma och i stället nedlägga
en stor afloppstrumma, som bör hafva sitt utlopp
i ån, men alldeles icke i hamnen. Skälet för en
sådan anordning inses lätt af hvar och en, som
med afloppstrummors anordnande är något för-
trogen.

Ehuru vattenledningar icke numera, såsom
förr, räknas till de ingeniörsarbeten, som anses
vara märkliga, torde, detta oaktadt, om den i Gefle
böra nämnas några ord.

Denna, föga mera än tjugu år gammal, an-
lades således på en tid, då, åtminstone här i lan-
det, behörigt afseende på vattnets hygieniska be-
skaffenhet icke fästes, hvarför detta, ehuru för mat
och dryck långt ifrån tjänligt, togs ur Gafleån.

Kändt är, snart sagdt sedan urminnes tid, att
i de svenska rullstensåsarna framrinner mycket och
klart vatten. De många därifrån kommande käl-
lorna bära därom vittnesbörd.

I Gefle finnes en sådan ås, Sätraåsen kallad,
hvarför det vill synas hafva bort ligga nära till
hands att därstädes söka, livad som saknades i
Gafleån, och detta med så mycket större skäl,

cm

9 10 11

FRÄN STOCKHOLM TILI. GEFLE.

17

som man redan för femtio år tillbaka hade, på
anvisning af den framstående danske geologen
Forchhammer, på det sättet skaffat sig vatten i
Köpenhamn.

I Gefle sökte man åter filtrera det dåliga vatt-
net, hvilket emellertid har misslyckats.

Nu först synes man därstädes fått reda på
huru man har gått till väga i Köpenhamn och på
ett liknande sätt i nere tyska städer. Det har med
framgång tillämpats äfven på åtskilliga ställen här
i landet, såsom Upsala, Örebro och Nyköping
med flera.

Af borrningar och profpumpningar i Sätra-
åsen har emellertid framgått, att därstädes kan
erhållas ett utmärkt godt och redan filtreradt vatten
till sådan myckenhet, att minst 8,000 kbm. per
dygn eller dubbelt mera, än hvad den därstädes
tänkta folkmängden, 50,000, torde behöfva, kunna
påräknas, hvarför anläggningskostnaden är beräk-
nad till 300,000 kr. För att blifva underkunnig
om hvad redan då var i nämnda hänseende i Up-
sala kändt sedan många år tillbaka vid därvarande
cellfängelse, vände man sig emellertid icke dit,
utan till — Göteborg, hvarest man helt nyligen
byggt en i tekniskt hänseende utmärkt, men i
hygieniskt hänseende mindre lyckad vattenled-
ning.

Vid ett besök i den utmärkt vackra, men täm-
ligen folktomma stadsparken, väster om staden ut-
med ån, finner man denna hafva ett sammanlagdt
fall af 8,3 m., och att detta icke blifvit mera till-

1 8 FRÄN STOCKHOLM TILL GEFLE.

godogjordt, än som skett, måste väcka förvåning.
För åtskilliga år sedan hade Gefle stad, som äger
fallet på sin sida, kunnat få för 37,000 kr. köpa
den andra hälften på motsatta stranden. Af en
missförstådd besparingsåsikt lät man detta goda
tillfälle dock gå sig ur händerna. Sedan misstaget
emellertid numera blifvit insedt, har man sett sig
nödsakad att inköpa hälften däraf för ett högre
belopp, än hvartill det hela en gång kunnat er-
hållas.

Gefle med sin blomstrande handel och in-
dustri, med sin stora utförsel af järn- och trävaror
och införsel af spannmål, specerier och stenkol,
gifver genast vid ankomsten dit intryck af att
vara en liflig handelsstad. Många svårigheter hafva
emellertid måst bekämpas och hinder öfvervinnas,
innan staden kommit dit, där den nu är.

Beträffande sjöfarten i hela Norrland stadgades
i 3-i:e flocken af Köpmålabalken i Magnus Eriks-
sons stadslag, som skrefs under förra hälften af
1300-talet, följande: »Allo af Finland, utom Åbo
byamän, af Nyland, Roden (Roslagen), Helsing-
land eller Gestrikland skola alls icke sin marknad
med skepp drifva utom i Stockholm».

Hufvudstaden skulle således vara mellanhanden
för all handel norr därom. Gefle, väl blifven
stad, erhöll emellertid af Sten Sture d. ä. rätt att
segla på utrikes ort. Detta framkallade emellertid

Pf

cm

9 10 11

FRÄN STOCKHOLM TILL GEFLE.

19

missnöje hos Stockholms borgerskap, hvarför han,
behöfvande dess hjälp i de ständiga krigen mot
Danmark, återkallade (1502) den Gefle stad be-
viljade rättigheten, som synes harva varit utsträckt
äfven till Öregrund och Östhammar samt Ulfsby
(Björneborg) och Raumo i Finland, alldenstund de
äro i förbudet uppräknade. Gefleboarna och de
andra städerna måste därvid dock icke hafva fäst
behörigt afseende, ty redan 1505 fann sig Svante
Sture föranlåten att, vid förlust af »lif och gods»
för dem, som bröto däremot, förnya förbudet.

Under många år famlade man sedan dess
mellan tillstånd och förbud att idka sjöfart på ut-
rikes ort, ända till dess 1636 års seglationsförord-
ning utfärdades, då alla främmande nationer för-
bjödos att segla norr om Stockholm, likasom de
norrländska städerna förbjödos att idka utrikes
sjöfart. För Gefle gjordes emellertid ett undantag
därifrån, dock med det betungande villkoret, att,
vid så väl ut- som hemresan, anlöpa Stockholm,
för att därstädes undergå visitation och betala tull.

Detta orimliga tvång mildrades visserligen
något 1676, men först 1765 erhöllo, efter för-
nyade ständiga klagomål och trots motståndet från
Stockholm, de norrländska städerna full seglations-
frihet på utlandet.

Två farleder finnas från hafvet till Gefle yttre
redd. Den norra går förbi Bönan och den södra
förbi Båkharen. Båda äro omkring 6 meter djupa
vid lågvatten, men den senare särdeles . krokig,
hvarför långa fartyg företrädesvis välja den norra,

cm

9 10 11

20

FRÄN STOCKHOLM TILL GF.FLE.

men längre, vägen. Yttre redden är 12 till 15
m. djup, men den inre, som vidtager innanför
Fredriksskans, endast 4,5 m. och än mindre upp
i ån.

Gefle har en betydande införsel från utlandet,
därom vittnar tulluppbörden, som 1894 uppgick
till 1,225,825 kr., i hvilket hänseende Gefle så-
ledes är den sjette i ordningen af rikets sjöstäder.
Samma år uppgingo hamnafgifterna till 175,877
kronor.

Från Gefle tulldistrikt utskeppades samma år
656,990 kbm. trävaror, 43,847 ton tackjärn, stång-
järn plåt och stål samt 13,217 ton trämassa. Af
trävarorna hafva dock omkring 270,000 kbm. skep-
pats från Skutskär och 70,000 från Härnäs, hvilka
båda tillhöra Gefle distrikt.

Till Gefle ankommo och afgingo (1894) icke
mindre än 3,678 fartyg med 976,287 reg. -ton,
hvaraf 2,213 voro ångfartyg med 776,002 ton. Den
öfvervägande delen af sjöfarten bedrifves således
med ångfartyg, hvilka i regel göra en resa i må-
naden till och från England, medan segelfartygen
merendels medhinna endast undantagsvis fyra, men
i allmänhet blott tre. Frakten för en ton stenkol
är vanligen 4 sh. och för en standard sågadt virke
1 £. Man finner häraf, att ångfartygen, ehuru
mera kostsamma än segelfartyg, . härigenom kunna
täfla med de senare. Ångfartygen lasta merendels
500 ä 600 standard, men de finnas, som kunna
intaga ända till 700.

cm

9 10 11

FRÄN STOCKHOLM TILL GEFLE.

21

All trävarulastning af någon större omfattning
måste af skäl, dem brist på utrymme förbjuder att
här utveckla, verkställas från pråmar, men icke
från kajer, äfven om djupet invid dem skulle med-
gifva detta. Pråmarna lastas åter vid kajen, hvar-
efter de bogseras till de på redden liggande far-
tygen, och enär dessa kunna mottaga ioo till 150
standard per dag, är det icke ovanligt att få se
ända till tre pråmar på hvardera sidan om far-
tyget. Genom den brådska, som därvid gör sig
gällande, blir lasten emellertid icke så sällan ej
blott illa stufvad, utan äfven oaktsamt behandlad,
hvarvid skepparna merendels fästa ringa eller intet
afseende. »Time is money» heter det.

Hamnförhållandena i Gefle synas lämna åt-
skilligt öfrigt att önska. Enär de flesta fartygen
äro för djupgående för att kunna intaga full last
på inre redden, som är omkring 2,000 m. lång
till Fredriksskans, måste de, sedan en del af lasten
intagits, flytta utanför Fredriksskans och där fort-
sätta lastningen. Icke alla kunna emellertid ens
där intaga full last, hvarför de måste gå ut ända
till Gråberget, utanför Bönan, dit afståndet från
Fredriksskans är omkring 8,000 m.

Ett sådant lastningssätt är uppenbarligen både
tidsödande och kostsamt, hvarför flere förslag upp-
rättats till afhjälpande af detta för Gefles sjöfart
menliga förhållande. . Här är icke platsen att redo-
göra för dem alla med deras fördelar och olägen-
heter. Det mest tilltalande af dem synes dock
vara det, som afser att på en bankfyllning leda

cm

9 10 11

22

FRÄN STOCKHOLM TILL GEFLE.

järnvägsspår till Fredriksskans, hvarest upplags-
platser skulle beredas, att i sammanhang därmed
bygga en vågbrytare på Hvarfvabådan samt gifva
platsen dem emellan ett vattendjup af 6,5 m., till
hvilket djup inloppet förbi Bönan då skulle upp-
m uddras. Det hela är beräknadt att kosta 1,400,000
kr., då upplagsplatserna likväl icke blifva större än
140,000 kv.-m. Man har äfven tänkt på att i
stället anordna en uthamn på norra landet vid
Engesbergsviken, strax innanför Bönan, och dit
leda ett järnvägsspår. Något förslag därtill är dock
ännu icke upprättadt.

Gefle stad har redan förlorat genom där rå-
dande mindre fördelaktiga hamnförhållanden, och
kommer att göra det än mera, ända till dess de
blifva afhjälpta.

Korsnäs sågverksaktiebolag, som årligen skeppar
omkring 141,000 kbm. trävaror, har nämligen
flyttat sina brädgårdar från norra sidan om ån till
Bomhusudden, där ett storartadt hyfleri förlagts
och dit ett järnvägsspår är ledt från Gefle södra
station. Vidare har Kopparbergs- och Hofors
aktiebolag, som årligen skeppar omkring 138,000
kbm. trävaror, byggt egen järnväg från Ockelbo
till Norrsund för att slippa gå öfver Gefle.

Under den allmänna täflan, som på världs-
marknaden är rådande, synes det vara uppenbart,
att sågverken skola söka nedbringa sina kostnader
så långt möjligt är. Denna åtrå har mellan Gefle
— Dala järnvägsbolag och Korsnäs sågverksbolag
föranledt en meningsskiljaktighet beträffande järn-

cm

9 10 11

FRÄN STOCKHOLM TILL GEFLE. 23

vägsfrakten mellan Korsnäs och Gefle, hvilken af
Korsnäsbolaget anses böra kunna nedsättas, hvar-
för detta, så vida icke rättelse därutinnan kan
vinnas, är betänkt på att helt och hållet draga sin
rörelse från Gefle— Dala järnväg. Detta skulle ske
på så sätt, att sågtimret, som nu flottas öfver Runn
till Korsnäs, skulle i stället fortsätta från Torsång
Dalälfven utefter till Elfkarleö och därifrån på en
flottled genom sjön Trösken till hafvet. Korsnäs
bolag är, som kändt torde vara, Gefle — Dala järn-
vägs största kund, hvars önskningar således icke
helt och hållet kunna lämnas utan afseende, hvar-
för en förmodan förefinnes att de båda mäktiga
bolagen komma öfverens.

Vid Geflebukten ligger Skutskär, som, till-
hörigt stora Kopparbergs bergslags aktiebolag, är
Sveriges största sågverk, hvarifrån årligen skeppas
omkring 270,000 kbm. trävaror.

Denna plats, som nu hyser omkring 2,000
invånare, var ännu 1868 så godt som öde, då
Astrup och Sörensen, följande vår, började där-
varande såganläggning jämte anläggning dit från
Elfkarleö af en omkring 13,400 m. lång kanal för
timmerflottning, hvars medellutning är 1 på 105,
kostade 175,000 kr.. och hvari årligen flottas om-
kring 2,000,000 sågtimmer.

Det började sin verksamhet på våren 1870,
och 1872 öfvertogs det jämte inventarier, sågade

10 11

24

FRÄN STOCKHOLM TILL GEFLE.

trävaror, timmer och skogar af H. R. Astrup
ensam för 5,500,000 kr., hvarefter han samma år
bildade Skutskärs trävaraaktiebolag. I juli 1874
nedbrann hela anläggningen, för hvilken utbetala-
des en brandskadeersättning af 1,250,000 kr., men
på våren 1875 var allt åter uppbyggdt och verket
i full gång. Det såldes 1886 till Stora Koppar-
bergs bergslags aktiebolag, som den 1 juli samma
år tillträdde detsamma. Därstädes är vidare byggd
en sulfatfabrik för tillverkning af kemisk pappers-
massa, hvarför kostnaden uppgått till 700,000 kr.
Midt emot Skutskärs hamn ligger Härnäs'
hamn med en 900 m. lång vågbrytare, som, till
förekommande af att sjön ej må vid storm bryta
allt för våldsamt in genom den 225 m. breda in-
seglingsrännan, behöfver i en vinkel fortsättas inåt
till några där befintliga grund. Hamnen, hvarifrån
Söderfors bruks aktiebolag årligen skeppar omkring
70,000 kbm. trävaror, äges af Upsala — Gefie järn-
väg, som därstädes har en station.

cm

2 3 4 5 6 7

9 10 11

II.

Från Gefle till Söderhamn.

,esan från Gefle till Söderhamn skedde med
det utmärkta ångfartyget Oscar II, som föres
af en jovialisk man, kaptenen G. A. Back, som på
skämt äfven kallas »Framåt». Efter endast några
få timmars färd, sedan man lämnat Bönan, synes
det 20 meter höga fyrtornet på Storjungfrun, som
1620 donerades sistnämnda stad »till mulbete».
Något längre in till vänster skönjas de vid Ljus-
nans utlopp liggande stora sågverken, Ljusne och
Ala, och vidare längre in sågverken Källskär,
Sandarne, Lervik, Långrör, Åsbacka och Grundvik,
alla på fasta landet, och på en halfö öster om far-
leden Utvik, Djupvik och Mariehill vid Stugsundet,
som ligger omkring 3 km. utanför staden, dit
endast kustångfartygen och mindre djupgående
fartyg kunna gå, hvaremot de större, som lasta
trävaror och ligga 6 m. djupt, måste ankra utan-
för nämnda sund, dit järnväg leder, söder om den

Norrland. 2

9 10 11

26

PRAN GEFLE TIU. SÖDERHAMN.

genom staden rinnande ån, från Kilafors på norra
stambanan.

Söderhamn, ehuru gammal bytes- och fiske-
plats, blef stad dock först 1620 för att blifva en
samlingsplats för Helsinglands många vapensmeder,
hvilka arbetade för kronans räkning, hvarefter,
längre fram i tiden, därstädes anlades ett gevärs-
faktori, som först 181 3 flyttades till Eskilstuna.
Då staden anlades erhöll den ett betydligt område,
uppgående till icke mindre än 3,104 hektar land.
Stapelstadsrätt, men tämligen begränsad, erhölls
dock först 1765.

Ännu 1850 hade staden endast 1,757 invånare,
men med en tilltagande sågverksrörelse ökades
äfven folkmängden, så att den 1860 uppgick till
2,666, hvarefter den under årens lopp ökades och
uppgick 1890 till 10,734, men sjönk 1895 till 10,347.

Staden, bränd af ryssarna 172 1, har sedan dess
flere gånger härjats af eldsvådor, af hvilka den
senaste, som inträffade 1876, var den mest öde-
läggande. Staden är emellertid nu åter väl bebyggd
efter en ändamålsenlig stadsplan, som, om den
skulle blifva fullständigt bebyggd, nog torde kunna
rymma bortåt 80,000 invånare. Därför saknas
emellertid förutsättningar, och någon synnerligt
större utveckling utöfver den redan skedda torde
knappast vara att förvänta, synnerligast som staden
fått i Bollnäs en farlig medtäflare. Till afvärjande
af den öfverhängande faran har staden emellertid
verksamt bidragit till en järnväg från Bollnäs till
Orsa i Dalarne.

cm

9 10 11

PRAN GEFLE TILL SÖDERHAMN.

27

Till följd af den omfattande sågverksrörelse,
som bedrifves i och omkring staden, är sjöfarts-
rörelsen ganska liflig och uppgick 1894 till 1,934
ankomna och afgångna fartyg, med 612,958 reg.-
ton, hvaraf på den utrikes sjöfarten kommo 365
segelfartyg med 130,828 ton och 201 ångfartyg
med 158,156 ton. Dessutom besöktes Sandarne,
som ligger på stadens område, af 762 ankomna
och afgångna fartyg med 149,808 ton, hvaraf på
den utrikes sjöfarten kommo 50 segelfartyg med
14,955 ton och 33 ångfartyg med 28,482 ton.
Under samma år uppgick tulluppbörden i Söder-
hamn till 82,939 kr. och hamnafgifterna till 69,362
kr., medan de i Sandarne voro 4,382 kr.

Från Stugsund öfver Fladen och upp i ån,
till järnvägsstationen, hållande i längd omkring
•3,000 m., är vattendjupet endast 4 m., det man
dock är sysselsatt med att fördjupa. Den därvid
upptagna och i pråmar stjälpta muddern uppfordras
därifrån medels ett särskildt verk till en lång trä-
ränna, hvari den rinner och utsläppes på södra
sidan om ån i en grund sjövik, för att därstädes
bilda nya upplagsplatser för trävaror. Detta oaktadt
anses utrymmet därstädes blifva för knappt, hvar-
för man önskar att, från den söder om ån ledda
järnvägen, få en svängbro med spår ledd öfver ån
till dess norra strand.

På det 46 m. höga så kallade Östra berget
är byggdt af tegel i götisk stil ett ganska smak-
fullt utsiktstorn, till hvars altan man kommer på
125 trappsteg.

10 11

2» FRÅN GEFt.E TILt. SÖDERltAMM.

Staden, därifrån sedd, tager sig väl ut med
sina planteringar, breda gator och smakfulla hus,
och kastas blicken österut, ser man den 25 m.
höga Faxholmen, på hvilken ligga fyra grofva
kanoner, hvilka tagits från den midt för Sandarne
liggande Prestholmen, hvarest de legat antagligen
sedan ryssarnas besök 1721, men möjligen endast
sedan 1741, då man af dem äfven väntade ett
besök.

Det minst tilltalande i Söderhamn är den där-
varande åns vämjeliga vatten, som antagligen blifvit
sådant, då det rinner genom den gyttjiga bottnen
på den numera till stor del torrlagda Alsjön, som
ligger strax väster om staden. Godt vatten saknas,
hvarför man är betänkt på att anlägga en vatten-
ledning, som skulle erhålla sitt vatten ur en i
närheten af Askesta, vid den af Ljusnan genom-
flutna sjön Marman, belägen grusås.

Till följd af stadens stora utsträckning och
breda gator synas dessa vara särdeles folktom ma,
hvartill icke minst torde bidraga, att endast 6,000
personer bo i själfva staden, medan öfriga 4,000
finnas vid Stugsund och på sågverken.

På Ljusnan, med källor ända upp i Härjeå-
dalen mot riksgränsen och ett vattenområde af
19,590 kv.-m., flottas årligen omkring 3 millioner
sågtimmer, hvaraf 1895 erhöllos och skeppades
till utlandet 83,167 standards sågade bräder och
plank, 4,669 standards hyflade bräder, 6,604 k.-bfm.
splittved, 928 standards bjälkar och spärrar och
4,848 standards grufstolpar. Dessutom skeppa-

~^m\f\

cm

9 10 11

FRÄN GEFLK TILL SÖDERHAMN.

29

des 1894 af järnvaror 5,982 ton och af trämassa
2,338 ton.

Medan norrlän dingar na icke själfva sågo, som
man plägar säga, skogen för trädens skull, sak-
nades icke i Göteborg framsynte män, hvilka med
i Värmland vunnen erfarenhet insågo de norr-
ländska skogarnas höga värde, hvärföre de längs
Ljusnans, Ljungans, Indals- och Ångermanälfvarnas
dalgångar förvärfvade dels eganderätten till, dels
ock afverkningsrätten på, under 50 års tid, högst
betydliga skogsvidder, hvarifrån timmer, sedan
älfvarna blifvit flottbargjorda, kunde utdrifvas och
framflottas.

Bland dem, som sålunda uppträdde, kan i
första hand framhållas handelshuset James Dickson
& C:o, men äfven Kjellberg & Söner, Hegardt &
C:o m. fl., alla i Göteborg.

Anläggningarna vid Sandarne och Askesta
voro de första följderna af denna verksamhet, som
redan 1852 tog sin början genom skogsköp längs
Ljusnan, och i sammanhang därmed vidtogos för-
beredande åtgärder till anläggande af ett sågverk
vid Askesta och en lastplats vid Sandarne, som då
var en fullkomligt öde trakt på Söderhamns stads
område, hvarefter mellan förstnämnda två ställen
byggdes en bredspårig, 11 km. lång järnväg, hvilket
allt uttänktes och planlades af en då knappast 30-
årig man, Oscar Dickson,

cm

9 10 11

30 FRÅN GEFLE TILL SÖDERHAMN.

Alldenstund hela denna anläggning är i allo
mönstergill, och har tjänat till föredöme för många
andra dylika, torde densamma förtjäna en kort
beskrifning, och denna så mycket hellre, som där-
med lämnas en redogörelse för grunddragen hos
Norrlands alla sågverk och brädgårdar.

Enär, af alla forslingssätt för trävaror, flottning
är det minst kostsamma, vill det synas vara an-
märkningsvärd^ att sågen icke lades vid hafvet
och timret flottades dit på den endast 10 km. långa
delen af Ljusnan, som ligger nedom Marman, hvar-
igenom den till omkring 800,000 kr. uppgående
kostnaden för järnvägen hade kunnat inbesparas.
Goda skäl funnos dock för hvad som skett. På
Ljusnan får nämligen, för därvarande laxfiskes
skull, icke flottas mellan den 15 maj och 1 sep-
tember, hvilket af brott skulle för sågverksrörelsens
ändamålsenliga bedrifvande verka mycket häm-
mande, hvilket tydligast framgår däraf, att på nämnda
järnväg forslas, förutom sågens egna tillverkningar,
i medeltal årligen omkring 500,000 timmer till när-
liggande sågverk med en afgift af 25 öre pr timmer,
medan kostnaden därför på Ljusnan uppgår till
mindre än 3 öre.

Af på Ljusnan i dess helhet 1895 flottade
3,085,000 timmer skiljas i Marman 2,500,000 mellan
olika sågverk, dit hela flottningskostnaden ända
från det öfversta distriktet i Herjeådalen icke upp-
går till mera än 35 öre pr timmer. Ljusnan, som
i sitt naturliga skick var flottbar endast på kortare
sträckor, har därför måst flottbargöras utefter hela

cm

10 11

FRÅN GEFLE TILL SÖDERHAMN.

31

sin längd, hvarför kostnaden, jämte den på bi-
älfvarna, har uppgått till minst 4,000,000 kr., hvilket
belopp är för länge sedan amorteradt. Underhålls-
kostnaderna för strömbyggnaderna i Ljusnan upp-
gingo 1895 till 70,600 kr., hvilka blifvit lagda på
årets flottningskostnad.

Vid flottningen, som för gemensam räkning
verkställes af Ljusne älfs flottningsförening, an-
vändas företrädesvis värmländingar, hvilka hafva
lärt sig detta farliga yrke i Värmland, då sågverks-
rörelse i större omfattning där började bedrifvas.

Man måste beundra ej blott skickligheten och
djärfheten hos desse män, hvilka för att icke halka
på timren, merendels hafva på fötterna endast ull-
strumpor, utan äfven den uppmärksamhet och på-
passlighet, som tagas i anspråk vid bommarna,
hvarest mången gång, på dygnet, måste skiljas
ända till, med olika märken försedda, 30,000 tim-
mer, på det hvar och en må få sitt. Oaktadt
därmed förenade faror äro olycksfall likväl mycket
sällsynta.

Jag återvänder nu till Askesta såg, med 12 enkla
ramar och 2 kantverk, hvarest i medeltal under
åren 1886— 1895 hafva sågats 15,680 standard.

De timmer, som på stället skola bearbetas,
släpas upp för lutande plan till sågramarna, medan
det, som forslas på järnväg, först medels en särdeles
sinnrik inrättning, sammanslås i knippor med om-

cm

9 10 11

3 2 FRÄN GEFLE TILL SÖDERHAMN.

kring 25 timmer i hvarje eller jämnt en vagnslast,
hvarefter de hissas upp ur vattnet och läggas på
vagnarna.

Ett vagnssätt, bestående af 13 vagnar, lastas
sålunda på 45 minuter; resan till Sandarne kräfver
15 minuter, och på 10 minuter lossas timren i
sjön, där sågverken själfva få hvart för sig taga
reda på sitt. Af Sveriges alla järnvägar finnes
ingen med så stor godsrörelse som denna, men
så erfordras också 100 godsvagnar och tre loko-
motiv. Sågningen pågår hela dygnet om med
dubbla arbetslag och, då det är mörkt, vid elektrisk
belysning. Det hela drifves med ångkraft, och till
bränsle användes sågaffall. Därstädes finnas äfven
gjuteri samt snickeri och mekanisk verkstad, hvilket
allt skötes, sedan 1868, på ett förtjänstfullt sätt af
ingeniören N. A. Sandström, som tillika är chef
för järnvägen.

Halfvägs mellan Askesta och Sandarne ligga
kolbottnarna, hvarest årligen kolas af ribb och
bakar omkring 12,000 läster ä 20 hl. Till hvarje
läst erfordras 40 hl. råvara. Kolen gå sjövägen
större delen till Fagersta i Vestmanland och betalas
f. o. b. i Sandarne med 7 ä 8 kr. pr läst.

Från Sandarne skeppades 1895 till utlandet,
förutom 2,163 kbfm. splittved, tillsammans 12,600
standard bräder och plank, af hvilka 2,659 voro
hyflade. Medelpriset pr standard kan i år antagas
vara 115 å 130 kr.

Vid Sandarne finnas två brädgårdar» af hvilka
den södra, som rymmer omkring 8,000 standard,

cm

9 10 11

FRÄN GEFLE TILI. SÖDERHAMN.

33

är den största. Den häller nämligen icke mindre
än 500 meter i längd och 150 meter i bredd och
är belägen längs stranden med en lika lång kaj,
vid hvilken de med tak försedda pråmarna lastas,
för att därefter bogseras till de utanför förtöjda
fartygen. Vid samma kaj finnas, förutom fem
pråmskjul, äfven sådana för splittved och hyfladt
virke, och, hvad icke minst ådrager sig uppmärk-
samheten, sex med elektrisk kraft drifna cirkel-
sågar för virkets kapning i bestämda längder. Detta
arbete, som först verkställdes med handkraft, var
då ganska tröttsamt, medan motsatsen nu äger
rum, hvartill kommer en annan viktig sak, den
nämligen, att icke midt under pågående skeppning
vara beroende af arbetare. Enär brädgården är
fullkomligt plan, hafva de plankbelagda breda och
många gatorna kunnat öfverallt förses med järn-
vägsspår, hvarigenom arbetet mycket underlättas.
Den andra brädgården, som ligger på områdets
norra del, är omkring 270 m. lång och 100 m.
bred.

Mellan båda ligger det storartade hyfleriet med
tre hyflar förutom klyf- och kapsågar. För att
arbetarna icke skola till hälsan skadas af allt damm,
som utvecklas vid hyflingen, är en kraftig sugfiäkt
anbragt öfver hvarje maskin.

Vid Askesta och Sandarne, det förra beläget
i Söderala socken, äro omkring 1,300 personer
mantals- och skattskrifna.

På Sandarne finnes kyrka, hvartill grunden
lades den 24 juli 1858 af dåvarande kronprinsen

cm

9 10 11

34

FRÄN GliFLE TILL SÖDERHAMN.

Carl, sedermera Carl XV. Inbäddad mellan höga
löfträd och byggd enligt ritning af majoren A. V.
Edelsvärd, är hon ganska vacker med en prägel
af samhällsordning och frid, därvid påminnande
om plikten att icke för det jordiska förbise männi-
skans högre väl.

Eget kapell-lag blef Sandarne först 1866, och
dess förste kapellpredikant, som kallas och aflönas
af Sandarnes ägare, var en redan då framstående
man, A. Strandell, numera kyrkoherde i Klara
församling i Stockholm. Han torde helt säkert
aldrig förgäta det fridfulla lifvet på Sandarne, i
hvars kyrka ännu fortlefver den goda seden att
klämta kl. 10 f. m. och 4 e. m.

Det hela, omfattande Sandarne och Askesta,
förvaltas på ett utmärkt sätt af disponenten J. E.
Larsson, som, därstädes anställd sedan 1874, har
till sitt närmaste biträde inspektören H. Westfelt,
som funnits på platsen sedan 1865.

Den, som i likhet med mig sett Sandarne i
forna dagar, skall med skäl öfverraskas af att finna
därvarande forna sandhaf vara på hela sträckan
mellan södra brädgården och hyfleriet förvandladt
till en enda park med lummiga löf- och barrträd
samt mellan dem bostäderna för disponenten, in-
spektören och kapellpredikanten äfvensom tull-
stationen och postkontoret.

Att denna rika växtlighet har kunnat fram-
kallas på mindre än fyrtio år, måste väcka förundran,
men kan dock förklaras, ty med god vilja, ihärdig-
het och penningar kan man komma långt, synner-

cm

10 11

FRÄN GEFLE TILL SÖDERHAMN.

3 5

ligast som med seglande fartygen ditförts, såsom
barlast, en ofta ganska god matjord, hvarförutan
de saftiga gräsplanerna helt säkert icke skulle hafva
blifvit så vackra som de äro.

»Bruket», så kallas med ett gemensamt namn
det söder om stora brädgården belägna område,
som upptages af förmans- och arbetarebostäderna.

Breda och raka, med träd planterade gator,
hvilka kunna kallas esplanader, skilja rader af trefliga
byggnader med deras för blommor och grönsaker
inhägnade trädgårdstäppor.

Utanför hvarje dörr är putsadt och fint, och
mellan fönstrens hvita gardiner synas vänligt in-
bjudande blomsterkrukor, och träder man in i
bostäderna, finner man öfverallt frid, trefnad, väl-
måga och snygghet samt i möbleringen en viss
elegans. Barnen, som alla gingo barfota för den
starka värmens skull, äro hela och rena, och efter
någon bekantskap med dem blir man snart »far-
bror» till dem alla. Sådan är arbetarnas stad på
Sandarne.

Folkskolan, byggd på Söderhamns stads be-
kostnad, ligger utanför området, men på detsamma
hafva ägarna låtit uppföra en större byggnad, in-
rymmande tvenne slöjdskolesalar, goodtemplarlokal
och en större samlingssal för böne- och andra
sammankomster, fester m. m. Där hållas ock
stämmorna med delägarna i sjuk- ocb begrafnings-
hjälpskassan.

Denna kassa är bildad och ökas fortfarande
därigenom, att hvar fjortonde dag afdrages från

9 10 11

36

FRÅN GEFLE TILL SÖDERHAMN.

hvarje arbetares aflöning 25 öre, och ingen arbetare
antages, som icke underkastar sig detta villkor.
Däremot erhålles 1 kr. om dagen under sjukdom
och 25 kr. i begrafningshjälp.

Ägarna hafva på sin bekostnad låtit för minst
1,000 kr. försäkra hvarje arbetare mot olycksfall,
men skulle sådana inträffa erhålles därjämte i sjuk-
hjälp ytterligare 1 kr. pr dag.

Nära hyfleriet liggger verkets utmärkta varm-
badhus, innehållande tidsenliga afklädnings- och
badrum med sex kar, ångskåp och duschar. Sjuka
erhålla baden fritt, men de friska erlägga en obe-
tydlig afgift, som tillfaller sjukkassan. Dessutom
finnes ett stort kallbadhus.

För beredande af lifränta insätta verkets ägare
5 kr. i länets lifränteanstalt för hvarje barn, som
födes på platsen, med förpliktelser för föräldrarna
att för samma ändamål insätta minst 3 kr.

Vidare finnes en af arbetarna själfva förvaltad
handelsförening med en årlig omsättning af om-
kring 80,000 kr.

Verkets ägare hafva sålunda gjort mycket för
sina arbetares trefnad och välbefinnande, och ett
utmärkt godt förhållande råder mellan alla, hvilket
gaf sig tillkänna 1879, då några från Stockholm
utsända s. k. samhällsförbättrare sökte framkalla
missämja, men vunno ingen anklang, hvarför de
återvände med oförrättadt ärende.

För den stora industrien bör man icke glömma
den lilla, och såsom sådan kan, i jämförelse med
den på Sandarne, betecknas en, som alldeles där

~H

cm

9 10 11

FRÄN GEELE TILL SÖDERHAMN.

37

bredvid bedrifves vid Tonshammars mekaniska
verkstad.

Ursprungligen en af numera aflidne C. Rettig
på Kilafors byggd stångjärnshammare, som icke
bar sig, inköptes, och tillträddes verket den i
januari 1893 af fyra smeder från Ramnäs, C. O.
Bruce, hans två söner C. J. och G. A. Bruce samt
hans måg G. A. Broberg, hvilka, biträdda af endast
en arbetare, började i maj månad samma år bygga
om dammen och inreda smedjan till kettingssmide,
som Snart vann förtroende, hvarför verkstaden
behöfde utvidgas, men i juli 1895 förhärjades det
hela af en eldsvåda. De kraftfulle männen blefvo
icke därför rådlöse, ty redan den 1 oktober 1895
kunde arbetet återupptagas i en ny, af dem byggd
verkstad, som kostat 15,000 kr.

Därstädes sysselsättas nu 45 arbetare, och verk-
stadens anseende växer snart sagdt dagligen genom
den goda tillverkningen, bland andra den 20 ton
vägande ankarkettingen till pansarbåten Oden. I
hvarje vecka bearbetas omkring 9 ton Dannemora-
järn, och anläggningen synes hafva en lysande
framtid, icke minst genom de utmärkte män, som
leda densamma och själfva arbeta däri.

cm

9 10 11

III.

Från Söderhamn till Sundsvall.

Ä

«ä^|l edan ångbåten, Oscar II, på väg från Söder-
hamn till Sundsvall gjorde ett uppehåll i
Hudiksvall, togs staden i betraktande. Kändt är ej,
när staden började bebyggas, hvilket skedde vid
Kornåns utlopp i Lillfjärden; men i juli 1580 erhöll
den sina första privilegier och flyttades 1640 till
sin nuvarande plats, hvarest hamnen, som är en af
de bästa i Norrland, bar ett djup af minst 7,7 m.
Plundrad och bränd af ryssarna 1721, har den
afven sedan dess hemsökts af eldsvådor, af hvilka
de mest ödeläggande ägde rum 1878 och 1879,
då nästan hela staden jämnades med marken. Den
är likväl nu åter uppbyggd på ett tidsenligt sätt
med breda gator. Staden, hvars område inne-
håller 1,972 hektar, hade 1850 endast 2,016 in-
vånare, hvaremot deras antal uppgick 1895 till
4,444, förutom 1,000 ä 1,800, som bo i förstaden
Åvik.

cm

9 10 11

FRÄN SÖDERHAMN TIM. SUNDSVALL.

39

Från staden skeppades 1895 ^U utlandet 78,694
standard trävaror. Vidare uppgingo, 1894, hamn-
afgifterna till 34,175 kr. och tulluppbörden till
180,567 kr. eller omkring 100,000 kr. större än i
Söderhamn. Stående medels järnväg i förening
med norra stambanan vid Ljusdal är staden lör
handeln med det inre landet vida bättre belägen
än Söderhamn.

Den icke obetydliga in- och utförseln har
framkallat en jämförelsevis liflig sjöfart, som 1894
omfattade 1,812 ankomna' och afgångna fartyg med
391,090 ton, af hvilka 1,098 voro ångfartyg med
244,815 ton. För kustfartens underlättande mellan
Hudiksvall och norr därom belägna orter skulle
upptagandet af en farled mellan Hornslandet och
fasta landet helt säkert medföra stor nytta.

Färden mellan Hudiksvall och Sundsvall kräf-
ver åtta timmar, däri medräknadt ett kort besök
vid Stocka, hvarest finnes en stor tidsenlig kvarn.

Fyren på Draghällan, som är en helt liten
klippa, alldeles i hafsbandet, visar vägen till Alnö-
sundet och Sundsvalls där innanför belägna egent-
liga hamn, kring hvars stränder finnas bortåt fyrtio
ångsågar med omkring tvåhundra ramar, hvarom
Sehlstedt på goda skäl en gång skref: »hvarhelst
jag såg, jag endast såg vid såg, jag såg».

Från ingen hamn i Sverige finnes större trä-
varuutförsel än den från Sundsvall. Den uppgick

9 10 11

40

FRÄN SÖDERHAMN TILL SUNDSVALL

nämligen 1895 till icke mindre än 236,892 stan-
dard; men så hämtas dessa också från Ljungans
och Indalsälfvens ådalar, med ett sammanlagdt
område af icke mindre än 39,100 kv.-km., eller
16,300 kv.-km. större än hela Mälaredalen. På
Ljungan flottades 1895 icke mindre än 2,000,000
st. timmer, och antagligen dubbelt så många på
Indalsälfven. Dessutom skeppades därifrån 1,653
ton trämassa och 6,383 ton järn.

Att icke heller införseln är ringa, kan synas
däraf, att 1894 uppgick tulluppbörden till 1,485,825
kr., eller omkring 260,000 kr. större än den i
Gefle, hvaremot hamnafgifterna uppgingo till 82,476
kronor.

Rörelsen i Sundsvalls hamn och Alnösund är
ganska liflig och påminner något om den i Stock-
holm. Till staden och de kringliggande sågverken
ankommo och därifrån afgingo nämligen 1894 icke
mindre än 12,065 fartyg med tillsamman 1,484,411
ton, och af dem voro icke färre än 10,91.4 ång-
fartyg med 1,062,895 ton - Egen stapelstadsrätt
erhöll staden först 1812. Dittills hade den varit
gemensam med Hernösand, och först 1765 fingo,
på sätt som redan anförts, de norrländska städerna
rättighet att handla på utlandet.

Staden, som erhöll sina första privilegier 1624,
grundlades först vid Sidsjöbäckens utlopp i Selån-
gersån, och bland dess första invånare märkas
de från orten inflyttande vapensmederna, hvilka
dock 1650 flyttade till Söderhamn.

~H

cm

9 10 11

FRÄN SÖDERHAMN TILL SUNDSVALL.

41

Likasom så många andra svenska städer brän-
des den af ryssarna 1720 och 1721, och har seder-
mera flere gånger hemsökts af eldsvådor, senast
1888, då nästan hela stadsdelen mellan Selångersån
och järnvägen ödelades, och således äfven den
öster om kyrkan belägna stadsdelen, som efter
1877 års eldsvåda blifvit reglerad och åter bebyggd.
Gatorna, hvilka stenlades först 1849, harya likasom
de i Gefle en öfverdrifven bredd, som dock är
mindre, men detta oaktadt fullt motsvarande be-
hofvet i den 1877 ödelagda och då reglerade
stadsdelen. Därstädes finnes en vacker esplanad,
som dock icke blifvit utdragen till Selångersån^
och öster därom finnes en smakfull, med en stor-
artad vattenkonst försedd plantering, kallad: Väl-
komman. Denna konst spelar dock endast några
få timmar dagligen, antagligen af brist på vatten,
som erhålles från det söder om staden vid Sidsjön
anlagda vattenledningsverket.

Folkmängden, som 1850 var endast 2,440,
uppgick 1895 till 13,845, en utveckling, som i
vårt land saknar motsvarighet och framkallats
hufvudsakligast genom den stora trävarurörelsen,
som därstädes tog sin början under loppet af 1850-
talet. Den har än vidare utvecklats genom järn-
vägsförbindelsen vid Ange med norra stambanan,
som vid Bräcke grenar sig västerut till Östersund
och norrut till Luleå.

Den närmast hamnen belägna stadsdelen har
ett mera stadslikt utseende och en fiffigare rörelse,
än någon annan af de y jM^TTpJska städerna, hvar-

V',

cm

9 10 11

42

FRÄN SÖDERHAMN TILL SUNDSVALL.

till orsaken får sökas i den, på ett jämförelsevis
begränsadt område täta folkmängden i de tätt in-
till hvarandra liggande, i allmänhet tre våningar
höga husen. Till denna liflighet bidrager i icke
ringa mån den i Sköns, Alnö och Timrå socknar
befintliga folkmängden, som på en ytvidd af 20,127
hektar uppgår till icke mindre än 21,787 personer,
eller i medeltal 108 per kv.-km. Folktätheten där-
städes är således vida större än på något annat
ställe här i landet. Malmöhus län, som eljes är
det tätast befolkade, har med städer och allt endast
78 per kv.-km. Stadens eget område innehåller
2,160 hektar. v

Husens fasader, utförda i snart sagdt alla möj-
liga byggnadsstilar, äro i allmänhet öfverlastade
med onödiga dekorationer, hvarigenom de fått ett
mera tungt och pråligt än värdigt utseende. Tyd-
ligen synes, att arkitekterna därvid hafva sökt
öfverbjuda hvarandra, därvid glömmande, att allt,
som icke motsvarar husets ändamål, är förkastligt.

Ett motsatt förhållande har gjort sig gällande
hos stadens allmänna byggnader, hvilka i allmän-
het förete en storartad och ädel stil, hvarvid några
anmärkningar dock kunna göras beträffande kyrkan,
som i förhållande till bredd och höjd är för kort,
på samma gång är takryttaren för hög i förhållande
till kyrkans längd.

Huru detta bör vara ordnadt, för att icke stöta
ögat och den goda smaken, framgår af Upsala
domkyrka.

flf

cm

9 10 11

FRÄN SÖDERHAMN TILL SUNDSVALL.

43

Vid betraktandet af denna finner man näm-
ligen, att spetsarna på tornens och takryttarens
spiror samt taknocken öfver koret sammanfalla i
en rät lime, medan i Sundsvall takryttarens spets
reser sig öfver en sådan linie, hvarigenom kyrkan
ser ut, som om den hade en puckel och att vara
kortare, än hvad den i verkligheten är. Vidare
torde få anmärkas den alltför rikliga användningen
af cement, hvarigenom hon, sedd på afstånd, från
östra sidan företer en just icke tilltalande färg-
blandning. På Johannes kyrka i Stockholm har
till täckande och prydande delar visserligen äfven
användts cement, men stör detta oaktadt icke ut-
seendet af det hela, därför att de röda murytorna
äro därstädes vida större än i Sundsvall, medan
de hvita äro på båda ställena tämligen lika stora.
För öfrigt är Sundsvalls kyrka en tämligen trogen
kopia i smått af den ofvan nämnda i Stockholm,
men äger framför den senare dock ett företräde,
det nämligen, att man i Sundsvall kan se hvad
tiden lider, medan detta är i Stockholm snart
sagdt en omöjlighet, åtminstone på något afstånd
därifrån.

Sundsvalls Hasselbacke, kalladt Tivoli, har ett
utmärkt läge i en mot söder sluttande höjd, hvar-
ifrån öfver staden och hamnen finnes en vidsträckt
och hänförande utsikt, hvaraf man dock får föga
se från själfva stället: Restaurationsbyggnaden har
med sina förnämsta verandor blifvit, om man så
får uttrycka sig, vänd bakfram eller från den
vackra utsikten. Hvad man i stället får se från

cm

9 10 11

44

FRÄ.N SÖDERHAMN TILL SUNDSVALL.

byggnadens förnämsta sida är först en med stolar
och bord upptagen gårdsplan, där bakom en som-
marteater och slutligen en skogklädd höjd. På
teatern utföres dels musik, dock icke så god som
den, man får höra i Stockholm, dels ock uppträda
s. k. varietéeartister, alla gamla bekanta från
Berns salong, för hvilkas åskådande man dock får
erlägga 50 öre utöfver de 10 det kostar att komma
in på platsen.

Sundsvall anses vara den yttersta gränsen
norrut för dessa sig ut- och in på vändande konst-
närer, hvarför Norrland, norr därom, lär för dem
vara befriadt. I stället lära därstädes, norrut ända
till Jockmock, uppträda några teaterband, dem elak-
heten påstår icke våga sig söderut längre än till
Sundsvall, som således synes vara ett slags vänd-
krets för nämnda artister i södra och norra Sverige.

Uppenbart är, att trakten kring Sundsvall,
hvarest med staden finnas minst 40,000 personer
bosatta, förutom många lösa arbetare, som före-
trädesvis från Finland komma dit sommartiden,
icke kan förse denna stora folkmängd med lefnads-
förnödenheter, hvarför sådana måste hämtas -från
andra håll och icke minst från Finland. Tillförseln
därifrån är så betydlig, att en särskild vid hamnen
belägen gård har måst inredas för dessa varors
tullbehandling.

Af i sundsvallstrakten befintliga större sågverk,
som drifvas af bolag, är Vifsta varf det äldsta.
Ursprungligen afsedt för idkande af skeppsbyggen
och rederirörelse, bildades det 1798 af den såsom

cm

9 10 11

PRÅN SÖDERHAMN TILL SUNDSVALL.

45

lärd och affärsman lika utmärkte lektorn P. Hellzén
i Hernösand, men sysselsatte sig äfven något med
uppköp och skeppning af trävaror, förnämligast
3x9 tums 14 fots plank, som sågades på vid
Indalsälfven belägna vattensågar. Först 185 1 bygg-
des därstädes den första ångsågen med två ramar;
nu finnas där fjorton.

Hellzén, som alltid visste att hålla sig framme,
då någonting var att förtjäna, erhöll för sitt bolag
af staten stora, vidsträckta skogsmarker för snart
sagdt ingenting, ett sätt som på den tiden brukades
till trävarurörelsens befrämjande. Bolaget har sedan
dess, genom lyckliga köp och afverkningskontrakt,
blifvit ägare af än större skogstrakter, hvarigenom
det vunnit en utmärkt god ekonomisk ställning.
Därifrån skeppades 1895, förutom splittved och
bjälkar, tillsammans 11,173 standard bräder och
plank, hvilken skeppning dock är endast hälften
så stor som den från Skönvik. Bolagets ursprung-
liga kapital var 120,000 kr., fördelade på 120 lotter,
för hvilka nu erhålles en utdelning af 3,800 kr.,
hvarigenom priset för hvarje lott gått upp till
30- å 40,000 kr.

Ett annat, näst Vifsta varf det äldsta sågverket
i Sundsvallstrakten, är Svartvik, som, inklämdt
mellan sjön och ett högt berg, ligger strax nedan
Ljungans utlopp.

Redan 1820 anlades där af staten ett varf för
kanonslupars byggande. Därpå tröttnade man
emellertid snart nog, hvarför anläggningen öfver-
läts redan 1832 till handelshuset James Dickson

4 6

FRÄN SÖDERHAMN TILL SUNDSVALL.

& C:o, som därstädes, i likhet med Vifsta varf,
idkade under många år skeppsbyggen och rederi-
rörelse. Men stället användes arven till upplags-
plats för de trävaror, som dit flottades på Ljungan
från den James Dickson & C:o äfven tillhöriga
sågen vid Matfors, hvarest funnos tio ramar och
fyra stångjärnshammare. Enär de sågade trävarorna
emellertid till icke ringa del skadades under flott-
ningen från Matfors till Svartvik, flyttades hela
sågverksrörelsen dit under åren 1874— 1878, hvar-
efter Matfors såldes och 1891 för omkring 3,000,000
kr. äfven Svartvik till ett konsortium, hvari hr
G. P. Braathen i Sundsvall är själen. Från Svart-
vik skeppades 1895, förutom betydliga mängder af
splittved, bjälkar och spärrar, icke mindre än 19,280
standard bräder och plank, hvaraf 6,700 voro hyflade.
Svartviks sammanlagda skeppning är större än
Skönviks och således den största i hela Sundsvalls-
trakten.

På Indalsälfven mellan Berge, som ligger ett
stycke ofvan älfvens utlopp i Kringelfjärden, 27
km. från Sundsvall, och det 70 km. högre upp
belägna Utanede finnes en ångbåtsled, som helt
säkert saknar motstycke här i landet. Man måste
nämligen ej blott bekämpa den strida älfven, där-
under följande segelrännans krökningar, hvilka
årligen ändra läge, utan äfven undvika att icke allt
för mycket sammanstöta med de millioner stockar,
som därstädes årligen nedflottas till en del ända
från Jämtland. De flyta lösa till den nedan Berge
varande bommen, där de skiljas mellan olika ägare

cm

10 11 12

FRÄN SÖDERHAMN TlU. SUNDSVALL.

47

och flottläggas, då hvarje flotte får till besättning
två man, en i fören och en i aktern, hvar och
en med sin långa åra, hvarmed flotten endast
styres, ty någon rodd erfordras icke i den hastigt
flytande älfven. På detta sätt fortskaflas de till
älfvens mynning, hvarest bogserbåtar taga hand
om dem.

På ångfartyget »Turisten», försedt med två pro-
pellrar för det grunda vattnets skull, färdas man
från Sundsvall, men den kan icke gå längre än
till Berge. Därvarande, omkring 0,5 m. höga fors,
lägger därför visserligen icke något egentligt hinder
i vägen; men så mycket mera den nya järnbron
därstädes med tre väldiga spann. Förbindelserna
mellan älfdelarna ofvan och nedan nämnda bro
upprätthålles medels en spårväg.

Ofvan Berge fortsätter ångfartyget Indalen till
Liden. Denna båt är så till vida olik vanligen här
i landet förekommande ångbåtar, att den hvarken
har sidohjul, emedan dessa skulle skadas af de
flytande stockarna, och icke heller propeller, hvar-
för det ringa vattendjupet lägger hinder i vägen.

I stället finnes akterut ett stort hjul, lika bredt
som ångbåten, medan maskineriets ångpanna ligger
i fören och ofvan däck. Fort går det icke uppför
älfven, som på denna 39 km. långa sträcka faller

II m., hvadan lutningen är 1 m. på 3,454. Mellan
Liden och Utanede, hållande 31 km. i längd och
med ett fall af 26 m., är lutningen således icke
mindre än 1 m. på 1,190. På denna sträcka går
ångbåten Liden, som, för att kunna reda sig i den

10 11

4° FRÄN SÖDERHAMN TILL SUNDSVALL.

starka strömmen, blifvit på ett särskildt sätt an-
ordnad med två propellrar, hvilka dock icke ligga
i aktern, utan på omkring en tredjedel af fartygets
längd därifrån, i särskildt därför gjorda rännor.
Man skulle icke kunna tro, att denna natur-
sköna älf, inbäddad som den är mellan höga grön-
skande stränder, klädda med omväxlande löf- och
barrträd och med bostäder, som förråda välmåga
och trefnad, en gång — för hundra år sedan —
varit utsatt för en förödelse, som saknar motstycke
här i landet, åtminstone under den historiska tiden.
Jag afser härmed Ragundasjöns fullständiga ut-
tappning, som ägde rum den 6 juni 1796 och på
ett mästerligt sätt skildras i »Gedungsen- eller
Ragundasjöns ■ utgräfning» af dåvarande pastors-
adjunkten, numera kontraktsprosten J. A. Englund
i Nedre-Luleå. Han var, då boken skrefs, 1853,
endast 30 år gammal, och ovanligt är att finna en
man, som ägnat sig åt det prästerliga kallet, hafva
förmåga och lust att behandla en tilldragelse sådan
som denna. Önskligt vore det, om äfven andra
pastorsadjunkter på lediga stunder sysselsatte sig,
till fromma för landets historia, med dylika forsk-
ningar. Helt säkert skulle denna tilldragelse, som
mäktigt ingrep i en mängd då rådande förhållan-
den, varit, utan nämnda bok, om ej glömd så
åtminstone gömd i de många handlingar, hvilka
vid berättelsens nedskrifvande måst rådfrågas.

Förhållandet med den nämnda tilldragelsen är
i korthet följande:

cm

9 10 11

FRÄN SÖDERHAMN TILL SUNDSVALL.

49

Nedan den af Indalsälfven genomflutna Ra-
gundasjön, som hade en yta af omkring 3,500
hektar, fanns ett omkring 28 m. högt fall, »Stor-
forsen», men äfven »Gedungsen» kalladt, med
ett enda lodrätt stup 18 m. högt, i hvilket det
timmer, man sökte framflotta, sönderslogs. För
undanrödjande af denna olägenhet lär man redan,
under Karl XILs tid, varit betänkt på att vidtaga
några åtgärder, och vid 1761 års riksdag förordnade
ständerna om undersökning af en farled längs
Indalsälfven från hafvet till Storsjön i Jämtland.

Okändt är, huruvida någon sådan undersök-
ning verkställdes, hvilket emellertid är föga troligt,
alldenstund K. M:t, på anmälan af dess befallnings-
harvande i länet, först den 4 september 1765 för-
ordnade fil. doktorn, sedermera kyrkoherden J.
Stenius att, för utredning af frågan om Storforsens
flottbargörande, vidtaga nödiga undersökningar.

Af hans med anledning däraf afgifna, ännu i
behåll varande, utlåtande, framgår, att han var
ganska väl hemmastadd i saken och kan ställas
jämngod med äfven nutidens ingeniörer. Han för-
klarade bland annat en rensning i Storforsen vara
en omöjlighet, hvaremot en led borde upptagas,
där älfven nu flyter fram, men förbisåg därvid
icke den stora våda, som därmed skulle blifva
förenad.

Arbetet med nämnda led tog sin början, 1767,
och fortgick med längre eller kortare afbrott, fram-
kallade af invändningar från nedan boende hem-
mansägare, till 1783, då det tog sig en tioårig hvila,

Norrland. 3

9 10 11

50

FRÅN SÖDERHAMN TltL SUNDSVALL.

hvarefter det 1793 återupptogs efter en mindre
ändamålsenlig arbetsplan, men afstannade dock snart.
På våren 1795 erbjöd sig emellertid en afsig-
kommen köpman, Magnus Huss från Sundsvall,
för sina många vågsamma företag kallad »Vild-
Hussen», att verkställa sjöns sänkning enligt en af
honom uppgjord plan. Hans anspråk voro icke
stora, enär i arvode för ledning af företaget be-
gärdes endast 100 sp.-d. eller i vårt mynt 400 kr.,
h vilket var alltför lockande för att icke antagas
af Ragunda och Stuguns socknemän, hvilka voro
arbetets befrämjare och målsmän.

Sänkningen lyckades allt för väl, ty den 6
juni 1796, då en ovanligt hög fjällflod var rådande,
genomskars den vid sidan om Storforsen varande
grusåsen, så att på fyra timmar rann den stora
sjön, hvars största djup var 27 to., fullkomligt
tom. På nämnda fyra timmar framrunno åtmin-
stone 500 millioner kub.-m. vatten eller i medeltal
omkring 33,000 i sekunden, men naturligtvis vida
större, då den häftigaste floden pågick, då älfven
steg mer än 20 m. öfver dess nuvarande yta. Det
framrusande vattnets dån liknade åskans, och för-
ödelsen i den nedan liggande ådalen var förfärlig;
Storforsen tystnade då för alltid och i stället bil-
dades vid den utrunna sjöns öfre ända den 16 m.
höga Hammarforsen, om hvilket allt prosten Eng-
lund lämnar i sin ofvan nämnda bok en liflig och
målande skildring.

Genom denna tilldragelse blef, till stor fromma
för trävarurörelsen, Indalsälfven möjliggjord för

cm

10 11 12

FRÄN SÖDERHAMN TILL SUNDSVALL.

51

flottning; det förut höga fallet vid Berge minska-
des genom utskärning till livad det nu är, och den
torrlagda sjöbottnen, kallad »Bottnarne», hvarest
den djupt ned skurna älfven nu lugnt framrinner
33 m. under sjöns forna yta, blef en fruktbar mark,
som anses äga ett värde af omkring 500,000 kr.

Saklöst kan förbigås allt, som därefter förhand-
lades; men dock torde kunna framhållas, att den
ofvan nämnda Hellzén åter höll sig framme.

Under den pågående rättegången ingicks näm-
ligen mellan svarandena och kärandena en förlik-
ning, enligt hvilken de förbundo sig att med »sex-
tusen plåtar» gälda de senares lidna förlust, hvaremot
de förra, eller Ragunda- och Stuguns hemmans
åboer skulle erhålla inkomsten af den stambok
man hoppades K. M:t skulle bevilja, hvilket äfven
blef förhållandet.

Denna sak togs nu om hand af Hellzén, som,
innan ännu kändt var, huru mycket stamboken
kunde komma att gifva, erbjöd allmogen 1,000
riksdaler eller 4,000 kr. för inkomsterna af den-
samma, hvilket anbud antogs. Hellzén var näm-
ligen alltför skarpsynt för att icke inse, att om
denna sak blefve klokt behandlad, skulle stamboken
komma att gifva vida mer, än vanligen plägade
vara förhållandet.

För detta ändamål hade han redan den 15
juli 1796 insändt till »Inrikes tidningar» en målande
skildring af tilldragelsen, hvarefter han visste ställa
så till, att nämnda skildring flöt in i stamboken,
hvarigenom medlidandets känslor anslogos hos

9 10 11

52

FRÄN SÖDERHAMN TILL SUNDSVALL.

allmänheten, som förut till en stor del saknade,
åtminstone säker, kännedom om händelsen.

Planen lyckades förträffligt, enär stamboken
gaf 3,000 riksdaler, hvaraf Hellzén stoppade 2,000
riksdaler eller 8,000 kr. i sin ficka. Af dem lär
han dock sedermera måst utbetala några hundra
riksdaler.

Det har sagts, att Hellzén skulle hafva anlagt
Vifsta varf för att därigenom bereda arbetsförtjänst
för de genom förödelsen lidande. Bevis för ett
sådant förhållande har jag dock icke kunnat finna.

Öfver Storforsen, numera kallad »Döda fallet»,
leder norra stambanan mellan Bispgårdens och
Ragunda stationer. De norrut gående tågen pläga
där merendels stanna fem minuter, då man blifver
satt i tillfälle att från en särskildt byggd läktare
bese hela den vilda natur, som där är rådande och
hvarest Indalsälfven förut, alltsedan isperiodens
slut, framvältat sitt vatten, som vid högflod torde
hafva varit omkring 2,000 kubikmeter i sekunden.

cm

9 10 11

IV.

Från Sundsvall till Umeå.

,esan norrut från Sundsvall företogs med Niord,
en gammal bekant, som fordom var hjulbåt,
men nu är ombyggd och har två propellrar. Den
föres af den artige kaptenen G. H. Holmström,
är ett utmärkt fartyg och vida större än Gefle och
Oscar II. Enär det icke går in till Hernösand
och Örnsköldsvik, hvilka likväl ligga i dess väg,
kunna några uppgifter om dessa städer, grundade
på egna iakttagelser, icke lämnas. I turlistan finnes
visserligen uppgifvet, att ångbåten går in till Umeå,
men detta är dock icke förhållandet. Urnans ringa
vattendjup, endast 2,8 m., lägger nämligen därför
hinder i vägen, h varför alla mera djupgående fartyg,
och bland dem således äfven Niord, måste stanna
vid Holmsund, som ligger vid älfmynningen 12
km. från staden, med bvilken en liflig förbindelse
likväl uppehälles af mindre ångbåtar.

Urnan är en väldig älf med ett vattenområde

9 10 11

54

FRÅN SUNDSVALL TILL UMEÅ.

af icke mindre än 39,340 kv.-km., hvilket således
är lika stort som Ljungans och Indalsälfvens sam-
manlagda områden. På dess norra strand ligger
Umeå, hvarest redan Johan III och Karl IX voro
betänkta på att anlägga en stad, men hvaraf en
verklighet blef först 1622 under Gustaf II Adolfs tid.

I likhet med de andra norrländska städerna
uppbrändes han af ryssarna 1720, efter hvilken öde-
läggelse den endast långsamt repade sig, hvartill
icke minst bidrog det mellan åren 1636 — 1765
rådande s. k. bottniska handelstvånget, innehållande
förbud för de norrländska städerna att idka sjöfart
på utlandet. Men icke nog därmed. Först 1799
fick Umeå rättighet att idka handel med länets alla
socknar, en dittills endast till. de närmast liggande
förunnad rättighet. En följd häraf samt af de för
öfrigt välmenande, men icke desto mindre för
landets uppblomstring hinderliga författningar, som
under den s. k. Frihetstiden gjorde sig gällande,
blef den, att Umeå, i likhet med alla svenska städer,
endast långsamt utvecklade sig. Folkmängden var
därstädes 1800 endast omkring 1,000 personer, och
ännu 1860 hade den icke ökats till mer än 181 5,
ehuru sågverksrörelsen redan då börjat komma i
gång. Därefter gick det något raskare, så att folk-
mängden uppgick 1890 till 2,982 och 1895 till
3,450.

Den 25 juni 1888, eller samma dag Sundsvall
afbrann, ödelades äfven Umeå till 3 / 4 af en elds-
våda, men har sedan dess rest sig i föryngrad och
förskönad gestalt med breda regelbundna gator och

cm

10 11 12

FRÅN SUNDSVALL TILL UMEÅ.

55

esplanader. Det nya rådhuset och sjömanshuset,
båda byggda i en ädel stil, äro storartade; och
den på en behärskande höjd uppförda nya kyrkan
är en särdeles vacker arkitektonisk företeelse med
täckande ytor af svartglaseradt tegel, hvarigenom
det prål, som de hvita ytorna framkalla på Sunds-
valls kyrka, har förekommits. Förbindelsen mellan
staden och den motsatta stranden upprätthålles af
en 1863 på stenpelare byggd bro med 10 spann,
hvaraf de 8 mellersta hafva 30 ' m. spännvidd.
Ursprungligen voro dessa spann af trä, men äro
nu af järn eller stål. Denna bro kostade, då den
uppfördes med träspann, 115,000 kr.

Staden är omgifven af en jämn och vidsträckt
nejd, som sträcker sig ända till Vännäs med en
god, men i allmänhet mindre väl skött, jord.

Det var i Umeå, som von Döbeln den 8
oktober 1809 upplöste och hemförlofvade spillrorna
af den förenade svensk-finska armén. På platsen
för denna historiska tilldragelse -- numera kallad
»Döbelns park» — restes sedermera ett monument
med Döbelns bild och en lämplig inskrift.

Sägner om de otroliga lidanden Umeå med
kringliggande landsbygd utstod 1809, då ryssarna
därstädes voro herrar, fortlefva än. Det vore skäl
till att någon ung begåfvad man genom forsk-
ningar i därvarande arkiv toge, på sätt Englund
gjorde 1853 i Ragunda, reda på saken, hvarigenom
nu lefvande, för hvilka allt detta är endast en saga,
finge veta, hvad det vill säga att icke vara rustad
till krig. En sådan skildring skulle helt säkert

cm

9 10 11

^

56

FRÄN SUNDSVALL TILL UMEÅ.

dock icke öfvertyga s. k. försvarsnihilister, freds-
kapuner och dylika välmenande, men beklagligen
kortsynte män, hvilka anse Sverige icke vara i
stånd till att kunna försvara sig, hvarför några
penningar icke böra därpå offras. De lefva på
gamla minnen, då allting var fattigt här i landet.
På dem kan tillämpas Napoleons kända uttryck
om Bourbonerna, »att ingenting hafva lärt, men
icke heller någonting glömt». Sverige är numera
på god väg att blifva ett rikt land, och kan således
göra någonting för sitt försvar.

Umeå besöktes 1894 af 574 ankommande och
afgående segelskepp med 20,336 ton, af hvilka
endast 20 med 1,314 ton kommo från och gingo
till utlandet. Ångfartygens antal samma år var
1,984 med 113,549 ton, hvaraf icke ett enda från
eller till utlandet.

Vida lifligare är det däremot i stadens uthamn
vid Holmsund, som 1894 besöktes af 194 segel-
fartyg med 62,496 ton och 1,028 ångfartyg med
336,317 ton. Af plank och bräder utskeppades
från Umeå distrikt, 1895, tillsammans 46,162 stan-
dard. Tulluppbörden i Umeå var, 1894, 115,475
kr. och således större än den i Söderhamn.

Sedan jag besökte staden, har bibanan från Vännäs
på Norra stambanan till Umeå blifvit byggd. Denna
skall dock icke sluta där, utan fortsätta ända ut
till Storsandskär, en ö, belägen ungefär halfvägs
mellan staden och Holmsund, och hvarifrån älfven
är afsedd att uppmuddras till 5,4 m. djup, lavar-
ernå! därofvan upp till staden meningen är att på

cm

9 10 11

FRÄN SUNDSVALL TILL UMEÅ.

57

dess bekostnad bereda i älfven ett vattendjup af
3,6 m. Storsandskär, dit järnvägen skall ledas på
en bank öfver en af älfvens grenar, erbjuder en
ovanligt jämn och för brädgårdar lämplig plats;
men en annan fråga är, huruvida den har till-
räcklig höjd för att icke vid höga vattenstånd
öfversvämmas. För staden skulle det helt säkert
vara fördelaktigast om för brädgårdarna kunnat
beredas plats närmare densamma, och älfven i
sammanhang därmed uppmuddras till det större
djupet.

Uppenbart är emellertid, att Umeå bör af
nämnda bibana kunna förvänta sig icke så få för-
delar, dels därför att Urnans och Vindelns dal-
gångar äro rika på skog och hafva stora odlings-
lägenheter, dels ock emedan på hela sträckan
mellan Luleå och Örnsköldsvik blir bibanan från
Vännäs till Umeå den enda.

Under vistelsen i Umeåtrakten hade jag slagit
mig ned på Holmsund, där jag varit förut och af
hvars förvaltare, hr B. Helleberg, den jag känt
sedan mera än 20 år tillbaka, många tillförlitliga
uppgifter kunde erhållas.

Holmsunds såg, som helt nyligen sålts af
James Dickson & C:o för omkring 2,800,000 kr.
till ett konsortium i Sundsvall, hvari hr G. P.
Braathen är själen, brann ned fullständigt med
undantag af boningshusen samma dag som Umeå.

9 10 11

58

FRÄN SUNDSVALL TILL UMEÅ.

Den är nu fullständigt återuppbyggd med alla
nutidens förbättringar, h varför en redogörelse där-
för icke bör illa upptagas, och detta så mycket
mera, som sågen antagligen är en bland de bäst
ordnade i det öfre Norrland.

Holmsund ligger på Urnans norra strand om-
kring 6 km. från hafvet, hvarifrån finnas två in-
lopp, nämligen ett väster och ett öster om Bredskär,
hvaraf det västra begagnas. Detta är mycket smalt
och medgifver icke fartyg, med större djupgående
än 6,8 3 m., att nu gå där fram. Vattendjupet i
det östra uppgifves däremot vara större; men
okändt är, hvarför detta icke är utprickadt. För
sjöfarten skulle denna led vara bättre än den, som
begagnas, alldenstund vattendjupet där innanför
upp till Holmsund är minst 7,13 m.

Sågen, som är byggd af ingeniören K. Qyarn-
■ ström', innehåller 7 ramar och 2 kantverk, hvilka,
likasom den 100 hästkrafter starka ångmaskinen,
äro tillverkade af J. & C. G. Bolinder. Dessutom
finnas i en särskildt byggnad två hyfvelmaskiner,
tillverkade af Jensen & Dahl i Kristiania.

Sågverket kan åstadkomma en årlig tillverk-
ning af 8,000 a 9,000 standard, hvaraf 3,000 kunna
hyflas. Tillverkningen har dock aldrig varit större
än 8,268 standard sågad vara, hvaremot hyningen
växlat mellan 1,500 och 2,000 standard. Därifrån
skeppades år 1895 förutom 809 kb.-fm. splittved,
5,210 standard, hvaraf 2,229 voro hyflade och de
enda i hela distriktet.

cm

10 11 12

FRÄN SUNDSVALL TILL UMEÅ.

59

För trävarornas forslande mellan verkstäderna
och brädgården rinnas järnvägsspår i alla tänkbara
riktningar. Ett sådant, men ganska bredt, finnes
äfven längs den utanför vinterns timmerupplag
byggda kajen med en flyttbar så kallad timmer-
bock, medels hvilken, genom ett sinnrikt anord-
nad! och med ångkraft drifvet maskineri, timret
dragés upp ur älfven och lägges i ända till 10 m.
höga vältor. De höga och ljusa, med elektrisk
belysning försedda verkstadsrummen vittna om
smak och omtanke vid anläggningen. Bland annat
kan antecknas, att öfver hyfvelmaskinerna finnas
sugfläktar anbragta, hvarigenom det fina, för ar-
betarnas hälsa skadliga, trädammet föres ut i fria
luften. Elektrisk belysning finnes för öfrigt på
brädgårds- och kolspåren, vid lastningsplatsen samt
i kontoret och förvaltarebostaden.

Vid en anläggning af så eldfarlig beskaffenhet,
som denna och andra dylika, bjuder försiktigheten
att hastigt kunna dämpa en uppkommande elds-
våda, hvilken, om den får öfverhand, ödelägger
allt på några få timmar. Hus, maskiner och lager
äro visserligen brandförsäkrade till sitt fulla värde,
men genom en sådan olycka uppstår afbrott i rö-
relsen under ett års tid, hvilket är en stor förlust,
hvarför ersättning icke genom försäkring kan be-
redas.

Till förekommande af dylika olyckor äro sär-
skilda anordningar vidtagna, ty icke nog med att
till den ångmaskin, som drifver den ganska väl
utrustade mekaniska verkstaden, kan kopplas en

10 11

6o

FRÄN SUNDSVALL TILL UMEÅ.

med slangar försedd tryckpump, därjämte finnes
i stora eldstadsrummet en särskild eldfast afdel-
ning med en fast ångspruta, som, tillverkad vid
Ludvigsbergs verkstad i Stockholm, gifver 2,500
liter vatten i minuten. Den drifves af den stora
ångmaskinen, som är i oafbruten gång natt och
dag under veckans arbetsdagar. För att emellertid
icke behöfva däraf vara beroende, har nämnda
spruta äfven sin egen ångmaskin.

Allt, från det stora till det lilla, är till minsk-
ning af arbetskraft och förekommande af olycka
utmärkt väl genomtänkt. Det hela länder ofvan
nämnde ingeniör till stor heder.

Sågverksrörelsen vid Holmsund är icke äldre
än sedan 1885, då den flyttades dit från Baggböle
vid Urnan, 8 km. från Umeå, men bedrefs ur-
sprungligen vid det af James Dickson & C:o 1848
inköpta Norrfors, som äfven ligger vid Urnan, 20
km. från staden, från hvilka verk planken flottades
till Holmsund, där den upplades och fick torka i
och för skeppning.

Timmertillgången vid Norrfors var ursprung-
ligen grundad på så kallad »privilegierad stock-
fångst» från de oafvittrade, staten tillhöriga sko-
garna, hvilket sätt då var det enda att till nytta
för staten och den enskilde kunna framkalla någon
sågverksrörelse med större omfattning.

För denna stockfångst erlades »stubbören»,
ett i Norrbottens läns markegångstaxa begagnadt
uttryck, och är en efter antalet fällda träd be-
räknad afgift, som erlägges dels af ett antal äldre

cm

9 10 11

FRÄN SUNDSVALL TILL- UMEÅ.

61

privilegierade sågverk, dels ock af befolkningen för,
efter länsstyrelsens pröfning, medgifven rätt till af-
verkning å kronoallmänning. Stubbafgiften utgick
med tio å fjorton öre per träd.

Omkring 1850 erhölls tillstånd att försåga
privilegietimret vid Baggböle, som då ombyggdes,
och samtidigt därmed anlades lastplatsen vid Holm-
sund. Sedan den privilegierade stockfångst Bagg-
böle ägt på nedre landet blifvit, genom med staten
träffadt aftal, begränsad till ett område af 11,306
hektar, hvaraf 4,786 impedimenter, med skyldighet
att afverka de fullmåliga träden inom den 25 fe-
bruari 1899, då den skall till staten öfverlämnas,
har rättigheten att försåga dem vid Holmsund, dit
öfverflyttats, då nämnda sågverk anlades och det
vid Baggböle nedlades.

På strömrensningar i Urnan hafva James Dick-
son & C:o under åren 185 1 — 1884 nedlagt en
sammanlagd kostnad af omkring 680,000 kronor.
Under samma tid hafva öfriga sågverksägare fått
för samma ändamål vidkännas en utgift af om-
kring 240,000 kronor. Flottningskostnaden för
hvarje stock uppgår till omkring fyrtio ä fem-
tio öre.

Vid Holmsund ligga äfven två andra mycket
stora sågverk, Obbola och Sandvik, hvilka, 1894,
skeppade det förra 10,666 och det senare 8,813
standard.

cm

9 10 11

62

FRÅN SUNDSVALL TILL UMEÅ.

Om vattenminskningen i Östersjön, som sär-
skildt uppgifves vara norr om Umeå större än
söder därom, har i snart 200 år förts en mycket
lärd strid, hvari äfven jag i en ringa mån .har
deltagit.

Den förste, som därom, 1702, yttrade sig var
den framstående läkaren Urban Hjärne, hvarefter
Emanuel Swedenborg upptog frågan 17 19 i sin
skrift: »Om vattnens höjd och förra världens
starka ebb och flod». Sedan dess hafva mer än
sjuttio tryckta skrifter rörande denna sak skådat
dagens ljus, och bland dem ett af biskopen Bro-
vallius, 1755, författadt »betänkande om vatten-
minskningen, hvaruti denna lära, efter den heliga
skrift, naturens lagar och förfarenheten pröfvas och
oriktig befinnes».

Här är icke platsen att ens ytligt beröra denna
omtvistade fråga, och med kännedom dels af de
ganska vägande skäl, som andragits både för och
emot densamma, dels äfven af de ofullständiga
iakttagelser, hvarpå man grundat sina slutsatser,
må man icke förvåna sig öfver att frågan ännu är
långt ifrån utredd.

Tydligt bör nämligen vara att, för erhållande
af full visshet därutinnan, fordras först ett till-
räckligt antal iakttagelser, gjorda under många år
öfver vattenstånden vid de vattenmärken, som äro
utsatta längs svenska kusten. Därmed är man
sysselsatt, hvilken sak handbafves af Nautisk-
meteorologiska byrån, hvars chef är kommendör-
kaptenen F. S. Malmberg. Vidare erfordras, att

cm

10 11 12

FRÅN SUNDSVALL TILL OMEA.

63

dessa vattenmärken blifva genom afvägning hän-
förda till en viss gemensam höjdpunkt, som är
den i Stockholm befintliga så kallade »normal-
höjdpunkten», hvilken är utsatt af Generalstaben
genom professor P. G. Rosén, som verkställer
ifrågavarande afvägningar, hvilka ännu icke äro
fullständigt afslutade. I Stockholm på Riddar-
holmen ligger nämnda höjdpunkt 11,7 i m., öfver
Saltsjöns därvarande antagna medelvattenstånd, och
15,64 m. öfver tröskeln i därvarande sluss.

Oaktadt det outredda skick, hvari denna fråga
ännu är, finnas dock de, som antaga den sekulära
sänkningen i Stockholm vara 0,5 3 7 in., och på
1,000 år således 5,37 m., hvilket emellertid står
i strid med läget af åtskilliga fasta minnesmärken
från den tiden, hvilka i sådant fall skulle hafva
tillkommit långt under vattenytan, ett antagande,
som naturligtvis innebär en orimlighet.

Jag vill nu icke vidare inlåta mig på de mer
eller mindre sannolika orsakerna till denna för-
ment stora vattenminskning, utan i stället öfvergå
till de vattenmärken, som finnas icke långt från
Umeå vid Ratan, på de i närheten däraf liggande
Rataskär och Ledskär.

Det förra består af en af astronomen A. Hellant
på västra sidan af en häll midt emot bryggan,
1774, inhuggen horisontel linie, hvilken antages
hafva legat i vattenytan. Däröfver finnes inhugget
»d. 21 Aug. <x. 1774», hvilket väl får antagas
hafva afseende därpå, att riksens ständer samma
dag två år förut på rikssalen i Stockholms slott

9 10 11

6 4

FRÄN SUNDSVALL TILL UMEÅ.

besvuro den genom revolutionen införda nya re-
geringsformen. Öfver denna inskrift finnes en
kunglig krona.

Ehuru man alldeles icke vet, huruvida detta
märke skall, då det höggs, hafva angifvit sjöns
högsta, lägsta eller medelvattenstånd, antages det
dock ligga 1,13 m. öfver det nuvarande lägsta,
men om hvars rätta läge icke heller man vet
någonting med säkerhet.

Märket på Ledskär, som ligger sydost om
Rata skär, är äldre, ty det inhöggs 1749 af den
framstående vetenskapsmannen Sam. Chydenius*
och hestår af tre små linier, på något afstånd från
hvarandra, hvilka enligt uppgift sammanföllo med
den dåvarande vattenytan, hvaremot den nuvarande
lägsta antages ligga 1,2 6 o m. under samma märke.
Oväntadt är, att ingen af de lärda män, som sedan
dess besökt dessa märken, kommit på den tanken
att genom en afvägning utröna deras inbördes
höjdlägen, då man åtminstone kunnat få veta
något om saken; nu har man endast obestämda
uppgifter till stöd för den antagna vattensänk-
ningen.

Af hvad ofvan anförts framgår emellertid, att
vatten minskningen skulle under loppet af ett år-
hundrade hafva varit omkring dubbelt större i
Umeåtrakten än i Stockholm.

* lian sysselsatte sig med bland annat sfrömrensiiiiigar i
Finland. Det var under en sådan förrättning lian drunknade 1757
i Kumo iilf.

10 11 12

FRÄN SUNDSVALL TILL OMEA.

65

Huru oväntadt ett sådant förhållande än må
synas vara, kan dock därför finnas en förklarings-
grund, bestående i den ofantliga vattenmängd, som
tillföres Östersjön af älfvarna norr om Qyarken,
som är föga mera än 40 km. bred, medan Bott-
niska viken söder därom är mycket bredare, hvadan
detta vatten har en vida större yta att utbreda «ig
öfver söder än norr om Qyarken.

Denna må emellertid nu vara huru som helst,
men tydligt bör vara, att vattenytan i Östersjön
icke kan blifva lägre än den i världshafvet. Af
en af A. Börtzell 1870 verkställd afvägning tvärt
öfver den skandinaviska halfön mellan Sundsvall
och Levanger framgår nämligen, att vattenytan
på det förra stället ligger 1,13 m. högre än medel-
vattenytan på det senare. Enligt de af P. G. Rosén
verkställda precisionsafvägningarna, framgår åter,
att medelvattenytan vid Hållö i Bohuslän ligger
0,23 m. lägre än den i Stockholm. Omöjligt är
det icke, då sistnämnda afvägningar komma att
verkställas mellan Sundsvall och Levanger, att
Börtzells afvägningar vinna bekräftelse.

En själfregistrerande pegel finnes nu vid Ratan
i verksamhet från och med 1892, hvarför, om åt-
skilliga år, visshet i denna sak kan förväntas.

Då Qyarken har körbar is, är rörelsen mellan
Vasa och Umeå mycket liflig, med mången gång

^

66

FRÄN SUNDSVALL TILL DMEA.

ända till ioo hästar om dagen, hvilken rörelse
företrädesvis omfattar smör för vidare försändning
till Göteborg samt äfven andra lifsförnödenheter.
Antagligt är, att denna rörelse kommer att vinna
i lifiighet efter fullbordandet af bibanan till Vän-
näs. Vasa står, som kändt är, i förbindelse med
det finska järnvägsnätet.

Det var denna väg ryssarna begagnade, vin-
tern 1809, för att tåga öfver till Sverige och slå
sig ned i Umeå. På Holmön möttes de emeller-
tid af en mindre svensk postering, som visserligen
måste draga sig tillbaka, men dessförinnan tvang
dem att tillbringa en natt på isen i trettio gra-
ders köld.

Följande sommar skulle svenskarna drifva
dessa ovälkomna gäster ur landet, och för detta
ändamål ditskickades en icke obetydlig truppstyrka,
som landsteg vid Ratan den 17 augusti, hvarefter
de på väg till Umeå stötte på ryssarna vid Säfvar,
den 20 augusti. Ehuru svenskarna voro 9,000
man, men ryssarna endast 5,000, blefvo de förre
dock trängda tillbaka till Ratan, där de åter in-
skeppades den 22 augusti. Svenskarnas anförare
var G. Wachtmeister, som begick fel, så stora
att han tydligen visade sig icke vara saken
vuxen.

Sveriges försvar är nu vida bättre ordnadt
än då och blir, med de stora anslagen och sin
goda generalstab, det än mera för hvarje år. Norr-
lands dragonregementes förläggning till Umeå, ett
i allo lyckligt val, är därpå bland många andra

cm

9 10 11

m

FRÅN SUNDSVALL TILL UMEÅ.

6 7

ett bevis. Ratans hamn är, som käridt torde
vara, den kanske förnämsta af de många, som
finnas i Norrland. Den är äfven i strategiskt hän-
seende af en icke ringa vikt.

cm

2 3 4

9 10 11

f-

o

v.

Från Umeå till Luleå.

^stånden i Norrbotten äro dryga. En resa
mellan Umeå och Luleå, ehuru företagen
med det snabbgående ångfartyget Luleå, kräfver
detta oaktadt mera än ett dygn.

Huru utmärkt detta fartyg med sin goda mat-
hållning än är, skulle färden, som nästan öfverallt
går öfver öppen sjö, dock hafva blifvit något en-
formig, därest man icke haft tillfälle att därunder
samspråka med fartygets befälhafvare, kaptenen E.
Fant, som, särdeles angenäm och tydligen väl
hemmastadd i sitt yrkes alla detaljer, lämnade mig
flera goda upplysningar om i Norrbotten rådande
förhållanden.

Han tillhör en ursprungligen finsk, från Fantas
gård i Österbotten (däraf namnet) härstammande
släkt, hvaraf flera dess medlemmar gjort sig här
i landet väl kända i kyrkans och vetenskapens
tjänst,

10 11 12

Frän umea Till lulea.

é 9

Den förste, mera kände af dem var M. Fant,
som 1754 slutade sina dagar som kyrkoherde i
Eskilstuna.

Hans son, E. M. Fant, professor i historia vid
Upsala högskola, var en flitig forskare, som ägde
en omfattande insikt i fäderneslandets häfder,
hvarför jag understundom rådfrågar hans skrifter,
af hvilka särskildt torde kunna framhållas första
delen af »Scriptores Rerum svecicarum Medii Aevi».
Men han var hemmastadd äfven på det teknisk-
historiska området; därom vittnar hans »dissertatio
de canalibus et cataractis in Svecia generatim, spe-
ciatim vero Strömsholmensibus», eller en af hand-
ling om svenska kanaler i allmänhet och särskildt
Strömsholms.

Jag anhåller om ursäkt för denna lilla afvikelse
från ämnet, hvartill kapten Fant är orsaken.

På väg till Luleå gjorde ångbåten en kort
påhälsning i Piteå, som ligger vid Pite älf 10 km.
från hafvet. Inloppet dit, kalladt Pitsundet, är på
båda sidor omslutet af två väldiga hamnarmar af
sten, på det älfvens vatten, sålunda hopträngt, skall
kunna förekomma uppgrundningen. Förslaget är
uppgjordt af numera aflidne öfversten A. E. v.
Sydow. Vattendjupet är 4,6 m.

Staden, som erhöll sina första privilegier 1621,
låg då vid landsförsamlingens kyrka, men flyttades,
1668, till sin nuvarande, för sjöfarten bättre be-
lägna, plats.

70

FRÅN UMEÅ TILL LULEÅ.

Plundrad af ryssarna redan 17 16, och af dem
fullständigt ödelagd 1.721, har den sedan dess, i
likhet med öfriga norrländska städer, fört ett ty-
nande lif, hvilket under de senaste femtio åren
dock väsentligen förbättrats. Invånareantalet var
1850 endast 1,405, men uppgick 1895 till 2,730.
Man hoppas att snart få en järnväg därifrån till
stambanan.

Stadens sjöfart är jämförelsevis ganska liflig.
Antalet ankomna och afgångna fartyg uppgick
nämligen 1894 till 858 med 326,308 ton, af h vilka'
351 med 145,088 ton voro ångfartyg. Trä är för-
nämsta utförselvaran, hvaraf 1895 skeppades 23,239
standard, förutom splittved och spärrar.

Hvad som i Piteå ådrager sig uppmärksam-
heten är, såsom det vill synas, ett för de två norra
länen afsedt synnerligen väl ordnadt hospital för
300 patienter. Hela anstalten förfogar öfver ett
område af omkring 98 hektar.

Efter omkring 4 timmars resa från Piteå kom-
mer man till Tjufholmssundet, som bildar södra
inloppet till Luleå.

Detta var förut krokigt, och länge envisades
man med att genom mindre rätningar förbättra
detsamma. Slutligen insågs emellertid att en rak
farled äger företräde framför en krokig, hvarför
man grep sig an att göra densamma fullkomligt
rak med en bottenbredd af 30 m., och på
samma gång öka dess djup till 7 m., på det de
ångbåtar, som lasta malm i Luleå, må därstädes
kunna aå fram.

10 11 12

FRÄN UMEÅ TILL LULEÅ.

71

Då Lule älf flödar — där kunna understun-
dom, såsom i år, komma två års vinternederbörd
på en gång — har vattnet därstädes en hastighet
af ända till 8 knop eller omkring 4 m. i sekun-
den, hvarigenom vatten hvirflar uppkomma, före-
trädesvis i norra mynningen. De långa ångfartygen
hafva då svårt för att styra rätt, hvarför de lätt
stöta mot sidorna och blifva läck.

En sådan tilldragelse af en mera olycksdiger
beskaffenhet inträffade sistlidna år, då engelska
ångfartyget Wilton grundstötte och sjönk midt i
farleden. Det upptogs visserligen af bergnings-
bolaget Neptun, som, då ersättning därför icke
erlades, lät det åter sjunka i hamnen, där det ännu
ligger med en del af skrofvet öfver vattenytan,
strax norr om järnvägens kaj. Det lär nu vara
såldt för 450 £ och skall tagas upp.

Vid ankomsten till Luleå beslöt jag icke fort-
sätta med ångbåten till Haparanda, där föga kunde
vara att iakttaga, utan gick i land och tog in på
hotell Wibell, som kan förordas. Bland medföl-
jande passagerare var äfven en ständigt berusad
lapp, som, då han talade, blandade ihop lappska,
finska och svenska. Han var en vedervärdig före-
teelse, som, tagen ensam för sig, skulle gifva stöd
för en resande engelsmans drastiska anteckning i
sin dagbok, att han förut icke sett några djur så
liknande människor som lapparna.

^

71

FRÅN UMEÅ TILL LULEÅ.

Luleå, belägen på en halfö i Lule ålf, där
kallad Luleåfjärden, har en utmärkt god och rymlig
hamn. Redan Johan III och Karl IX ärnade där-
städes anlägga en stad, som likväl först 1621 erhöll
privilegier, då den började byggas vid Gammel-
staden, rundt kring den därvarande uråldriga lands-
kyrkan; men flyttades redan 1649 till sin nuva-
rande plats, som upptager en yta af omkring 50
hektar, medan stadens hela område är 4,000.

Stadens utveckling gick, om möjligt, trögare
än grannstädernas. Många gånger härjad af elds-
vådor och plundrad af ryssarna 17 16, har den,
likasom de andra norrländska städerna, hindrats i
sin utveckling af det först 1765 upphäfda handels-
tvånget.

Större delen däraf lades i aska i juni 1887.
Den är likväl nu åter uppbyggd efter en ganska
god stadsplan, men stenlagda gator har man ännu
icke förskaffat sig. Ingen af Norrlands städer har
så hastigt utvecklats som denna. Folkmängden,
som 1860 var endast 1,543 uppgick nämligen 1885
till 3,306 och 1895 till 6,822. Den har under de
senast förflutna tio åren således mer än fördubblats,
närmast en följd af järnvägen därifrån till Gelli-
vara, hvartill jag längre fram vill återkomma.

Sjöfarten är mycket liflig. Dit ankommo och
därifrån afgingo 1894 icke mindre än 1,416 fartyg
med tillsammans 886,558 ton, af hvilka 1,131 med
849,376 ton voro ångfartyg, hvaraf i utrikesfart
473 med 602,847 ton. På hvart och ett af dem
komma i medeltal således 1,273 ton > hvaraf fram-

om

10 11 12

FRÅN UMEÅ TILL LULEÅ

75

går, att de varit ovanligt stora, men så funnos
bland dem de, som lastat ända till 4,500 ton järn-
malm.

Malmutförseln uppgick 1894 till 525,728 ton,
men sjönk 1895 till 384,006 ton, hvartill orsaken
var, att köparna af malmen gjorde svårighet vid
att afhämta hvarom aftal träffats. Detta hinder
synes numera vara undanröjdt, ty den 1 augusti
i år hade redan skeppats omkring 340,000 ton och
den 1 november vid sjöfartens slut icke mindre
än 622,245 ton - Till en jämförelse med skepp-
ningen af malm från andra ställen kan anföras,
att under först nämnda två år skeppades från
Oxelösund motsvarande 289,267 och 393,685 ton,
samt från Stockholm och Vesterås tillsammans
15,922 och 22,218 ton. Från Oxelösund hade
skeppats den 1 november i år 444,752 ton. På
Lule älf nedflottas årligen 300,000 å 400,000
timmer.

Af plank och bräder skeppades 1895 från
Luleå 13,983 standard, hvaraf 9,181 af aktiebolaget
Bodträskfors. Numera flottas närmare 150,000
sågtimmer dit, eller egentligen till Altappens såg,
från Kemi älf i Finland. Tjärutförseln uppgick
1894 till 434,834 kg. ^

Hvad som i Luleå mest ådrager sig uppmärk-
samheten är icke dess vackra nybyggda kyrka, som
af brist på penningar dock fått hvalfafträi stället
för af sten, utan Svartökajen, hvarest den från
Gellivara kommande malmen aflastas, dels omedel-
bart på fartyg, dels ock för uppläggning.

Norrlund. 4

9 10 11

f-

74

FRÅN OMEÅ TILL LULEÅ.

Lastningen enligt det först nämnda sättet för-
siggår från en ovanligt hög och 200 m. lång
omedelbart vid kajen varande viadukt, på hvilken,
medelst ett 1,030 m. långt järnvägsspår sex vagnar
i sänder utskjutas af ett lokomotiv. På hvarje
vagn, som har tre axlar och lastar 25 ton, finnes
i bottnen en lucka, som lätt kan öppnas, då mal-
men i ett ögonblick störtas först i en ränna och
sedan därifrån i fartygets lastrum.

Till följd af, dels tillfällig brist på fartyg, dels
ock emedan malm måste vintertiden läggas upp
för framtida lastning, finnas särskilda anordningar,
hvilka taga i anspråk stort utrymme och en icke
ringa del af de omkring 7,700 m. långa spår, som,
förutom det redan omnämnda, finnas på det om-
kring 1,200 m. långa och 270 m. breda stations-
området.

Från vagnarna, införda på dessa spår, lossas
och upplägges malmen, hvilken, då den skeppas,
åter lastas därpå medels en sinnrikt anordnad stor
skopa, som drifves med ångkraft.

De sålunda lastade vagnarna föras därefter till
en storartad, vid kajen stående hissinrättning, äfven
kallad elevator, som medels hydrauliska pressar
lyfter tre vagnar i sänder så högt, att malmen kan
från denna kran, på samma sätt som vid viaduk-
ten, störtas i fartyget.

På detta sätt kunna 5,000 till 6,000 ton dag-
ligen lastas med en kostnad, i ett för allt, af om-
kring 50 öre pr ton, hvilken dock synes vara för
hög och bör kunna nedsättas, och detta så mycket

cm

10 11 12

PRAN UMEÅ TILL LDLEÅ.

7$

mera, som fyra man pläga, utan anlitande af
skopan, på två timmar kunna lasta en vagn för
2 kr. 50 öre.

Det hela är onekligen storartadt och slår an
vid första påseendet. Vid närmare tagen känne-
dom däraf finner man dock att där, likasom på
många andra ställen, icke allt som glimmar, därför
är guld.

Genom det höga fallet smulas nämligen den,
redan i och för sig lösa, malmen mer än skäligt
är, hvaraf köparen vet att begagna sig för att
trycka ned priset. Anordningarna därför äro del-
vis gjorda af engelska ingeniörer på sätt brukas
vid stenkols- och annan dylik lastning. Vid Bilbao
i Spanien är nämnda olägenhet förekommen och
därtill med betydligt mindre lastningskostnad än i
Luleå. I Oxelösund förekommer icke heller denna
olägenhet, men där behöfver man icke heller
handskas med så stora malm mängder, som i Luleå.

Äfven i andra hänseenden är lastplatsen icke
fullt tillfredsställande, hvarför bolaget Gellivara
malmfält föreslagit, att söder om Svartöberget an-
ordna en 320 m. lång och 200 m. bred upplags-
plats för 400,000 ton, dit ett 2,200 m. långt spår,
tagande sin bötjan redan 220 m. norr om Luleå
station, skulle ledas. Hela anläggningen är be-
räknad att kosta 150,000 kr. Då äfven staten
skulle däraf hafva fördel, bör man kunna hysa
skälig förhoppning, att denna anläggning snart
kommer till stånd.

Malmfrakten från Gellivara är, då minst 600,000

mr~

9 10 11

76

FRÄN UMEÅ TILL LULEÅ.

ton forslas, 3 kr. pr ton. Priset f. o. b. beräknad
efter malmens järnhalt är omkring 7 kr. och ut-
frakten 5 mark till Stettin och 6 mark till Rotter-
dam, allt pr ton.

Tegnér skildrar nordens högsommarnatt med
de poetiska orden: det är ej natt, det är ej dag,
det väger mellan båda. Ju längre norrut man
kommer, desto mera finner man dock, att dagen
allt mera och mera inkräktar på natten, så att af
denna slutligen finnes ingenting kvar.

För att under sådana förhållanden icke blifva
alldeles bortkommen och kunna följa med sin tid,
som det heter, tager man naturligtvis till råds den
af vetenskapsakademien »med uteslutande privile-
gium» utgifna almanackan, som är närmast till
hands, eller den för Stockholms horizont, hvars
polhöjd är 59 20' 30". Jag blef emellertid icke
klokare för det.

Snart nog fann jag nämligen, att den icke
alls stämde med tiden, och då, enligt hvad kändt
är, almanackor utgifvas äfven för Göteborgs och
Lunds horisonter, mellan hvilken senares och
Stockholms polhöjder skillnaden är 3 38' 30", så
föreställer jag mig att för Örnsköldsvik, som ligger
i närheten af 63:6 breddgraden, äfven skulle finnas
en almanacka.

Därstädes hade man emellertid aldrig hört
talas om någon sådan, och enahanda var förhållan-

cm

10 11 12

FRÄN UMEÅ TILL LULEÅ.

77

det i så väl Umeå som Piteå. I Luleå var jag
emellertid lyckligare, ty där funnos sådana för
Haparandas horisont, hvars polhöjd är 6<f 50' 50".

Nu tänkte jag, att alla svårigheter att hålla
reda på tiden voro undanröjda; men därutinnan
blef jag besviken, ty af artighet för därvarande
finsktalande befolkning var almanackan skrifven
på finska, ett språk, som jag icke förstår. Till
min öfverraskning fann jag äfven en annan, men
denna var skrifven på lappska språket.

En i finskan språkkunnig man hjälpte mig
dock tillrätta i afseende på själfva språket; men
snart fann jag detta icke vara nog för att förstå
den lilla boken.

Jag önskade nämligen af lätt insedda skäl få
veta huru tids vid sommarsolståndet solen går
upp och ned i Haparanda, då till min öfverrask-
ning jag fann att solens uppgång ägde rum kl.
11 t. 50 m. eftermiddagen, men att dess nedgång
skulle försiggå kl. 1 1 t. 1 m. förmiddagen, hvilket
jag icke kunde finna annat än vara på tok, all-
denstund solen synbarligen lyste hela dagen, från
tidigt på morgonen till sent på aftonen.

I afseende på tiden blef jag således än mera
förbryllad än förut, då jag vid almanackans när-
mare studerande fann att Haaparannan, som det heter
på finska, ligger »24*3 ajan-min. idän pohjan puo-
lella Tukholman Observatoriumia», d. v. s. 24%
tidsminuter öster om Stockholms meridian. Då
nu denna åter ligger 12 tidsminuter öster om den
meridian, som går fram i närheten af Nora i Örebro

2 3 4 5

l^F -

9 10 11

73

FRÅN UMEÅ TILL LULEÅ.

län, och angifver medeltiden för hela landet, så
började jag förstå, att tiden i Haparanda är an-
gifven efter icke dess meridian, utan efter den
öfver Nora samt följaktligen, om till den för
Haparanda uppgifna tiden läggas 36' 20", så skulle
jag få den rätta tiden för solens upp- och ned-
gång i Haparanda, hvarest solen ofvannämnda dag
således går upp 26 minuter 20 sek. efter midnatt,
men ned kl. n t. 37 min. 20 sek. på aftonen.
Hon lyser således oafbrutet i 23 t. 11 min., men
vintertiden är kortaste dagen endast 2 t. 31 min.
Hon har således icke där någon normalarbetsdag,
och för öfrigt icke i hela Sverige, utan rättar sig,
likasom hvarje förståndig människa, efter omstän-
digheterna.

Huruvida den svenska, om ens den finska
befolkningen rätt förstår en sådan almanacka, vill
jag lämna därhän.

Då södra Sverige bestås med två almanckor,
vill det synas vara icke för mycket, om norra
Sverige erhölle åtminstone äfven en på svenska
och i sådant fall för Haparandas horisont, för så
vidt man icke skulle bestå Örnsköldsvik, eller
Sundsvall, som ju skall vara något förmer, äfven
med en. En på svenska skrifven almanacka för
Haparandas horisont skulle naturligtvis väsentligt
bidraga till att i dessa nordliga trakter göra vårt
språk mera kändt, än hvad nu är förhållandet.
Därpå synes den lärda akademien emellertid icke
hafva tänkt.

Den lapska almanackan var lika obegriplig

cm

9 10 11

FRÄN UMEÅ TILL LULEÅ,

79

i afseende på tiden. Däri förekommer emellertid
dock en uppgift om solens upp- och nedgång i
Hernösand, hvilken var mera begriplig, ty där går
solen upp vid sommarsolståndet kl. i t. 51 ni. på
morgonen och ned kl. 9 t. 47 m. på aftonen.
Orsaken därtill är den att Hernösand ligger på
ungefär samma meridian som Stockholm.

Till en jämförelse kan anföras att i Stockholm
är längsta dagen 18 t. 32 min. och den kortaste
5 t. 56 min.

2 3 4 5 6 7

9 10 11

mF~

o

IV)-

u>-

Cn-

kQ-

o

fO

OJ

Cn

G^

~J

VI.

Från Luleå till Gellivara.

[ärnvägen mellan dessa två ställen är 204 km.

lång, förutom den 7 km. långa bibanan från
Gellivara till Malmberget. Vid Boden, 36 km.
från Luleå, tillstöter den 1,144 km. långa norra
stambanan, som i närheten däraf går öfver Lule
älf på en bro med tre väldiga spann, hvaraf det
längsta är 62 meter. Den är så till vida en märk-
värdighet, att därpå kunna färdas äfven andra
åkdon, hvilket förut, åtminstone här i landet, har
ansetts medföra fara för järnvägsrörelsen.

Då man ser de långa, af ända till 3 5 vagnar
sammansatta järnvägstågen, skulle man knappast
kunna tro, att en tid funnits, då malm från Gelli-
vara forslades med ren och akja, hvarje sådan med
högst 125 kg.

En därpå grundad bruksrörelse kunde natur-
ligtvis icke bära sig, hvarför man tänkte på en
farled, bestående dels af en omkring 90 km. lång

cm

9 10 11

FRÄN LULEÅ TILL GELLIVARA.

81

järnväg från Gellivara till Norrvik, midtemot Stor-
backen vid Lule älf, dels ock med begagnande af
denna senare, som därifrån till Luleå är, på en
längd af 160 km., afbruten endast på två ställen,
Eds fors och Hedens fors, af hvilka den förra är
3 km. lång, med 22,6 ni. fall, hvaremot den se-
nare, som ligger midt för Boden, håller 8 km. i
längd, med ett fall af 17,3 m. De för malmfrak-
terna erforderliga pråmarna, hvar och en afsedd
att lasta 58 ton, skulle på lutande plan föras förbi
nämnda forsar. De sammanlagda kostnaderna där-
för beräknades till 1,500,000 kr., hvartill beviljades
ett statsbidrag af 852,000 kr. Sedan omkring en
million kr. därpå blifvit nedlagda, hvaraf 500,000
kr. voro statsbidrag, afstannade emellertid hela
företaget. Spår af kanalen synas ännu vid Hedens
fors. Det är vid detta fall d:r de Laval ämnar
anlägga ett stort järnförädlingsverk för att på elek-
trisk väg smälta malm från Gellivara.

Hvad sålunda för mer än 30 år sedan före-
slagits till samfärdselns förbättrande mellan Gelli-
vara och hafvet torde nog hafva motsvarat den
tidens anspråk. Dessa hafva emellertid sedan dess
vuxit, hvarför på goda skäl kan antagas, att, därest
nämnda farled kommit till stånd, den sannolika
följden blifvit järnvägens fortsättning från Norrvik
till Luleå. Dess hela längd hade emellertid då
blifvit 290 km., medan den nu är med bibanan
endast 211. Man bör således icke beklaga, att det
första förslaget gick om intet.

Hela trakten från Luleå till och omkring

mr~

9 10 11

82

l'RAN I.UI.EA T1LI. GELI.IVARA.

Boden är ovanligt tätt befolkad. I Öfver- och
Neder-Luleå socknar finnas, förutom 6,000 invå-
nare i Luleå stad, icke mindre än 20,000 personer,
hvilka nästan uteslutande lefva af landtbruk. I
betraktande af därstädes liggande vidsträckta, ännu
ouppodlade marker med deras utmärkt goda, men
illa skötta jord, bör lätt kunna inses, att trakten
därstädes kan föda en vida större folkmängd, i
synnerhet om de Lavals planer, såsom man bör
hoppas, gå i verkställighet.

I föregående skildringar har omnämnts, huru-
ledes på 1720-talet Stockholm och Gefle räddades
genom befästningarna vid Vaxholm och Fredriks-
skans från plundring och brand. Öregrund och
alla norr om Gefle liggande städer lyckades där-
emot icke undgå ett sådant öde, som äfven öfver-
gick Norrköping, Nyköping och Södertelge samt
ett stort antal bruk och gårdar.

Landet var då, och äfven långt därefter, emel-
lertid allt för vanmäktigt för vidtagande af några
mera kraftiga åtgärder till sitt försvar, och under
hela den så kallade Frihetstiden, då man alltjämt
skränade om frihet och de båda partierna, Hattar
och Mössor, brottades om makten, råkade så väl
landt- som sjöförsvaret i lägervall.

Först efter något återvunna krafter kunde
Sveaborgs fästning anläggas, men sedan denna
jämte hela Finland gått förlorad år 1809, måste,

cm

10 11 12

FRAti LULEÅ TILL GELLIVARA.

»5 -

huru stor penningbristen än var, dock något göras
för det gamla Sveriges försvar, rivarom en på-
minnelse erhölls samma år, genom ryssarnas land-
stigning och framfart i Umeåtrakten.

Behofvet af en förrådsfästning gjorde sig då
hufvudsakligast gällande. Denna blef Karlsborg,
som började byggas redan 1820. Därnäst följde,
på 1830-talet, de nya befästningarna vid Vaxholm,
hvilka sedan dess blifvit än mera stärkta genom
fästet Oscar-Fredriksborg. Vidare har man, för
att icke tala om befästningarna vid Karlskrona,
gjort en god början till erhållande af ett kraftigt
sjöförsvar, utan att därvid hafva glömt landtför-
svaret, och slutligen har blicken riktats på det
hittills förbisedda och fordom illa behandlade Norr-
land, hvars stora värde man först under de senaste
årtiondena börjat rätt inse och uppfatta. Där fin-
nes mycket att taga vara på, och landet är mäktigt
en stor utveckling, vida större, än mången, obe-
kant med förhållandena, föreställer sig.

Landet ligger emellertid öppet mot den östra
riksgränsen, och den numera finska staden Torneå
ligger på svenska sidan om Torne älfs hufvud-
gren. Strax därinvid ligger Haparanda, vid en
mindre älfgren 4 km. från mynningen. Större
djupgående fartyg kunna dock icke gå dit upp,
utan måste ankra vid Salmis. Lätt bör kunna
fattas, att blefve denna mindre älfgren upprensad,
skulle stora fördelar tillskyndas Haparanda, på
samma gång den lilla älfven blefve hufvudgren,

cm

9 10 11

L

84

FRÅN LULEÅ TILL GELLIVARA.

hvad den fordom har varit, och således en vida
naturligare gräns än den nuvarande.

Järnvägsnätet har på finska sidan hunnit norrut
till Uleåborg, hvarifrån afståndet till Torneå är
ungefär lika stort som från Boden till Haparanda.
Den, som först kommer dit med sin järnväg, har
fått öfvertaget. För Sverige är detta af synnerlig
vikt, emedan där varande svenska, men detta oak-
tad* finsktalande, befolkning då kommer att, när-
mare än eljes, dragas med sina angelägenheter till
den svenska sidan och småningom vänjas vid att
begagna det svenska språket. Hvad en järnväg
därvid kan åstadkomma är förvånande. Gellivara,
hvarest förut endast finska och lapska talades,
men nu nästan uteslutande svenska, är därpå ett
exempel.

Man är därför betänkt på att från Boden
fortsätta norra stambanan till Torne älf, men hvar-
est där?

Man har talat om Haparanda, men alldenstund
hela norra stambanan har fått, och detta med rätta,
en riktning, som, på samma gång den i strategiskt
hänseende är den rätta, icke därför förbiser de
statsekonomiska krafven, så bör väl icke, utan
mycket tvingande skäl, en sådan grundsats öfver-
gifvas för den del af järnvägen, som, mera än
någon annan del, kan blifva utsatt för att af fiendes
hand förstöras.

Den rätta riktningen synes därför otvifvelaktigt
vara öfver Forsbyn vid Kalix älf till Korpikylä,
som ligger omkring 35 km. norr om Haparanda.

cm

10 11 12

FRÄN LULEÅ TILL GELLIVARA,

55

Uppenbart är att de rika och tätt bebyggda ådalarna
utefter Råne-, Kalix- och Torneälfvarna skola af
en sådan järnväg hafva vida större nytta än af en
kustbana.

En bibana från Korpikylä till Haparanda kom-
mer naturligtvis då äfven att byggas, i hvilket
hänseende staden icke blir sämre lottad än alla de
andra norrländska städerna, hvilka äga bibanor till
stambanan, med hvars riktning de utan tvifvel äro
vida mera belåtna, än hvad de skulle vara med en
kustbana.

Ehuru de svenska och finska järnvägarna såle-
des skulle mötas i Haparanda — Torneå, är detta
förhållande dock icke af den farliga betydelse man
velat tillmäta det samma. Förhållandet är nämligen,
att spårvidden i Finland är 1,539 01., men i Sverige
1,435 m. Man kan således icke begagna hvar-
andras rullande materiel och således icke omedel-
bart åka från det ena landet in i det andra.

Torne älf äger allt för många lätt öfvergång-
bara ställen för att, äfven med en ganska stor
styrka, kunna med utsikt till framgång försvaras.
Öfvergångsställena vid Kalix älf äro visserligen
något färre, men detta oaktadt tillräckligt många,
för att kunna besätta alla med behörig styrka, och
ungefär samma förhållande är- rådande vid Råne
älf. Ett ställe, som äger alla för ett lyckligt för-
svar erforderliga egenskaper, och dessa af så fram-

cm

2 3 4 5

9 10 11

f-

86

FRÄN LULEÅ TILL GELLIVARA.

stående art, att något motstycke därtill helt säkert
saknas i hela landet, är åter Boden.

Därstädes utbreder sig nämligen mellan Buddby-
träsk, Svartbyträsk och Lule älf ett omkring 5
km. långt och 233 km. bredt lågland med, för-
utom Bodens station, de rika byarna Svartbyn,
Svartbjörnsbyn, Buddbyn, Vittjärv och, på andra
sidan älfven, Heden. På ett afstånd, växlande från
3,5 till 6 km. från medelpunkten för dessa byar,
ligga bergsspetsar likasom i en krans däromkring,
hvilka höja sig 70 till 90 m. öfver det nedanför
liggande låglandet. Alla hafva namn. Grufberget,
Åberget, Gammalengesberget och Mjösj Öberget
kallas de, som ligga på östra sidan. På den västra
däremot uppträda Rödberget och Paglaberget och
på den norra Öngårdsberget, Degerberget och Le-
åkersberget. Af dem behöfva fem, men troligen
icke flera, befästas på samma sätt som Vaberget
vid Karlsborg, ty med långskjutande kanoner be-
härskas från dem ej blott alla dit ledande eller
möjligen blifvande vägar äfvensom Lule älf och
tillträdet till bron, utan därjämte hela den nedan-
för liggande marken, hvarest en truppstyrka af
minst 50,000 man icke saknar utrymme för sina
rörelser.

En redogörelse för de taktiska anordningarna
vid försvaret af en sådan befästning är i en skildring,
sådan som denna, icke på sin plats. Så mycket
torde dock kunna framhållas, att den är afsedd att
begagnas ej blott såsom ett säkert ställe för upplag
af krigsförnödenheter af alla slag samt för en i

cm

10 11 12

FRÅN LULEÅ TILL GELLIVARA.

87

lugn verkställd mobilisering af norra Sveriges strids-
krafter, utan äfven såsom ett spärrfäste, som hejdar
en inträngande fiende och hindrar honom att våga
sig längre söderut.

Boden är Norrlands lås. Den, som där är
herre, han är ock herre i Norrland, hvarför det
bör befästas. Sverige bör aldrig blifva den an-
fallande, men det kan anfallas, och man kan söka
tvinga det att öfvergifva sin neutralitet, men är
man då väl rustad, får man vanligen vara i fred.
Sådana rustningar kosta vida mindre än krig och
därmed följande lidanden.

Befästningarna med bestyckning, ammunition,
kaserner, förrådshus och elektrisk belysning af hela
fästningsområdet kunna ' antagas komma att kosta
omkring 7 millioner kr. För att bespara detta
belopp bör man sannerligen icke utsätta sig för
att i en hastig vändning förlora hela Norrland.
Fosterlandsvännen bör därför kunna hoppas, att
Bodens befästande snart blir en verklighet.

För befrämjande däraf har Svenska kvinno-
föreningen till fosterlandets försvar, som gifvit
100,000 kr. till Vabergets befästande, jämte för-
eningen för Norrlands fasta försvar redan inköpt
ej blott de ofvan nämnda bergsspetsarna samt där-
omkring liggande sluttningar, utan äfven den skogs-
och odlade mark, som för samma befästningar
erfordras.

På väg till Gellivara slutar det odlade och tätt
bebyggda landet redan vid Holmfors, 10 km. från
Boden, men ännu 9 km. längre bort, eller till

cm

9 10 11

ft

88

FRÅN LULEÅ TILL GELLIVARA.

Ljusa, finnes bygd med utmärkt god, men ännu
icke odlad jord.

Norr därom vidtager åter, ända till närheten
af Gellivara, en mycket ödslig trakt, som till största
delen upptages af ändlösa myrar, hvilka i allmänhet
äro föga mera än en m. djupa och innehålla en
god bränntorf.

De kunna jämförelsevis lätt torrläggas, men
äro icke därför genast odlingsbara, ty först måste
jorden undergå ett slags förvandling, som lättast
åstadkommes genom att, efter torrläggningen, låta
björkskogen växa upp, hvilket den äfven gör. Där-
igenom skulle äfven frostländigheten väsentligen
minskas och kälen icke sitta kvar i jorden från
det ena året till det andra, hvilket icke så sällan
inträffar. Marker finnas dock, som genast duga
att odla. De äro jämförelsevis små i förhållande
till myrarna, men detta oaktadt stora nog att kunna
gifva uppehälle åt en icke ringa befolkning.

De enda af brotten under den enformiga, 149
km. långa färden mellan Ljusa och Gellivara —
då förutom mygg och knott i oändlighet inga
andra lefvande djur sågos än en räf, en ko och
en vilsekommen ren — voro de på långa afstånd
från hvarandra liggande järnvägsstationerna med
sina vackra planteringar och småodlingar, hvilka
visa, hvad därstädes kan, dock med åtskilligt arbete,
åstadkommas. En riktig öfverraskning är en af
öfverste Bergman på andra sidan sjön vid Sand-
träsks station uppförd villa, som emellertid synes
vara alltför storslagen för att ligga inom Lapp-

an

9 10 11

FRÄN LULEÅ TILL GELLIVARA.

8 9

marksgränsen. Därstädes finnes äfven en större
odling på en därför kanske mindre tacksam jord,
men där man likväl lyckats visa, hvad, med ett
visst förakt för penningen, kan åstadkommas.

Midt i en vidsträckt myr finnes bredvid järn-
vägen en tafla, hvarå namnet »Polcirkeln» är
måladt, norr hvarom solen således icke går ned
vid sommarsolståndet, men icke heller upp vid
vintersolståndet. Strax norr därom ligger, dock
på fast mark, en lika benämnd station, som så
tillvida är märkvärdig, att därifrån afsändas helt
säkert flere bref än från alla de andra småstatio-
nerna tillsammans. De flesta resande pläga näm-
ligen där inlämna bref för att med stationens namn
få dem afstämplade.

Gellivara station ligger 360 m. öfver hafvet vid
ett mindre vattendrag, som på finska kallas Vasara-
järvi eller på svenska Hammarsjön, på hvilken ut-
flykter kunna företagas med en där stationerad
mindre ångbåt. För föga mera än tio år sedan
var stället endast en tarflig lappby med en ännu
bibehållen gammal lappkyrka, men järnvägen har,
likasom genom ett trollslag, därstädes förändrat allt.
Platsen har numera regelbundna och väl bebyggda
gator samt en ganska liflig rörelse.

Där finnas, förutom bolagets »Gellivara malm-
fält» ståtliga, af vackra planteringar omgifna villa
Fjellnäs, tingshus, skolhus, ett storartadt stations-
hus och ett än större hotell, som på goda skäl
gör anspråk på att vara utmärkt och hvars värdinna
talar, förutom flera främmande språk, äfven ryska,

I

9 10 11

yo

FRÅN LULEÅ TILL GELLIVARA.

En ryss uppträdde där också, men af tämligen
fredlig natur. Han gick nämligen och sålde glace,
som förvarades i en på hufvudet buren bytta. Tack
vare den starka värmen, hvilken sällan sjönk under
30 gr. C, då jag var där, hade glacen en strykande
afsättning. Om vintern kan man i stället under-
stundom få ända till 40 gr. kallt. Där uppträdde
äfven en positivhalare med sin apa, som ådrog
sig den barfotade barnskarans synnerliga uppmärk-
samhet.

Gellivara är med ett ord på väg att blifva,
kanske snart nog, en stad, som möjligen kan finna
för godt att.en vacker dag vilja mäta sig med själfva
Luleå. Socknen har redan nu ett större invånare-
antal än nämnda stad.

Omgifningarna äro storartade. Sydost därom
ligger Gellivara-D undret, som reser sig 823 m.
öfver hafvet och således 463 m. öfver järnvägens
stationsplan. Berget är öfverst kalt, dock grönt
men med ett och annat inbäddadt snöfält. Färden
dit upp kräfver två timmar, och från turistför-
eningens därvarande hydda, hvarest man kan få
en kopp godt te, synes midnattssolen under mera
än en månads tid. Utsikten därifrån är storartad
och enastående.

Det första malmtåget från Gellivara kom till
Luleå den 12 mars 1888.

De många vedervärdigheter denna af ett engelskt
bolag byggda järnväg haft att bekämpa, innan den
1 89 1, för omkring sju millioner kronor, inlöstes
af staten, torde saklöst få förbigås. Den var då

cm

10 11 12

FRÅN LULEÅ TILL GELLIVARA.

91

i ett mycket ofullständigt, men har sedan dess
blifvit försatt i ett utmärkt godt skick. Dess kost-
nad torde nu uppgå till omkring 9,500,000 kr.
eller 45,000 kr. per km., hvilken måste anses vara
särdeles låg. Den gifver nu goda inkomster, hvilka,
1895, för fraktade 600,000 ton malm uppgingo till
1,800,000 kr. eller 1,4218 öre per km. ton.

Gellivara malmberg omtalas första gången 1701,
och då i en bergmästares berättelse; men inmut-
ningen därstädes skedde först 1745. Sedan dess
har det haft flera olika ägare, hvaraf den märk-
ligaste var den fosterlandsälskande mannen friherre
S. G. Hermelin, som åren 1799 — 1810 därstädes
utvecklade en otrolig verksamhet för åstadkom-
mande af en järnhandtering och ett tillgodogörande
af Norrlands naturliga rikedomar. Hans kraft bröts
emellertid af ekonomiska svårigheter, hvarför han
måste sälja sina egendomar, hvilka därefter åter
några gånger bytte om ägare. De såldes 1818 till
konung Karl XIV Johan, som därpå gjorde stora
förluster, hvarefter de ärfdes af konung Oscar I,
som 1855 sålde dem till grosshandlarna V. Kjell-
berg och P. Kleman, hvilka 1864 sålde dem till
»The Gellivara company Limited», som gjorde det
omnämnda försöket att kanalisera Lule älf. Då
icke heller detta bolag kunde behålla egendomarna,
som bland annat innehöllo ofantligt stora privilegii-
skogar, öfverlätos de 1869 till ett nytt bolag, kalladt

9 10 11

ft

9 2

FRÅN LULEÅ TILL GELLIVARA.

»The new Gellivara corap. lim.» Detta anlade
bland annat vid Altappen ett storartadt vals- och
manufakturverk, men sysselsatte sig dock mest med
skogsafverkning. Slutligen inköptes själfva Malm-
berget 1888 af bolaget »Gellivara malmfält», som
bildades af öfverste C. O. Bergman och konsul
G. E. Broms m. fl.

Enär järnväg till Gellivara då redan fanns,
kunde nämnda bolag uteslutande ägna sin verk-
samhet åt malmbrytning. Bolagets aktiekapital är
2 millioner kr., hvartill kommer ett obligationslån
å 7 millioner kr.

Malmbrytningen uppgick 1895 till mer än
600,000 ton — så mycket forslades åtminstone till
Luleå — eller 30 proc. af landets hela malmbrytning.
I år torde den uppgå till närmare 1,000,000 ton.
På stället finnas nu omkring 5,000 personer, hvaraf
2,000 äro arbetare, hvilka alla äro, på bolagets
bekostnad, olycksfallsförsäkrade. Deras aflöning,
som växlar från 3 kr. 50 öre till 4 kr. per dag
och däröfver, utbetalas hvar fjärde vecka. Ett stort
elektricitetsverk finnes för åstadkommande af be-
lysning och kraft i och för malmuppfordringen.
Vidare finnas kyrka, skolor samt samlingssalar och
läsrum för arbetarna. Bostäder har bolaget äfven
byggt för dem och bygger fortfarande, men ätinu
är icke behofvet däraf fylldt.

Vid hvarje aflöning, som uppgår till 150,000
kr. och däröfver, infinna sig ett stort antal försäl-
jare af en mängd varor, men äfven fasta landt-

cm

10 11 12

PRAN LDLEA TILL GEl.LlVARA.

93

handlande finnas, hvilka med eller utan tillstånd
slagit sig ned på kronans marker utanför bolagets.

Härigenom uppstår mellan dem en stark täflan,
och bolaget har därför hittills icke behöft hålla
några salubodar. Huruvida detta emellertid går
i längden, torde vara tvifvelaktigt, ty något måste
göras till stäfjande af det blomstrande lönkrögeriet
och däraf framkallade oroligheter af ganska be-
tänklig beskaffenhet.

Anordningarna i orh för malmbrytningen äro
ändamålsenliga, och det hela skötes med kraft af
konsul G. E. Broms, som är bolagets verkställande
direktör och tillika ordförande i dess styrelse.

"

9 10 11

f-

VII.

Järnvägen Gellivara — Ofoten och där-
varande malmtillgångar.

jrytningen af järnmalm och tillverkningen af
tackjärn åren 1874 och 1894 hafva på nedan
upptagna länder varit på följande sätt fördelade
(se tabellen å nästa sida).

Hvad särskildt angår Sverige för 1895, så
brötos därstädes 1,901,974 ton järnmalm, hvaraf
på nedan upptagna gruffält komma följande :

Ton.

Gellivara malmfält 629,709

Grängesbergsfältet 476,327

Norbergsfälten 141,605

Dannemorafälten 45,598

Stribergsfältet 40,011

Stripafältet 29,500

Tabergs- o. Yngshyttefälten 27,096

Dalkarlsbergsfältet 22,680

Öfriga grufvor och fält . 489,448

Summa 1,901,974

i

cm

9 10 11 12

= [--

= I— 1

JÄRNVÄGEN GELLIVAftA — OFOTEN. 95

= «3

= i— 1

Ch^O O NON*tCO CnNOO \oo

^o

—

o r-^^o Of^r^^oNMr^^t- oo

oo

. fl

CO »-H !>. O \^^K4 t^l>,rr\ri-NKH

ON O

l^

—

-rH o

= LO

os H

^HMO0O\OCsrr\OMD

rr\ O

rr>

00
■rH

~vO (S HCO H ^VO O H ^t H

^O ^

l— 1

= iH

pj

tJ- cv> rr\0O i^ O M l>, m C-> "vf

O

—

u

H \^ IN M ^O

^o

— ~

:sö

<N

•i— a

= ^r

M

= ^— i

•A

N^h^OhNO^NcO <N O

h- »

—

H

l^OO i^^sO ON t"^ O O c"« i^n C^s OOO

ON

^ Ö

001>.I>.fSI>.M00 0O.M00 I^OO

C*n

—

t- o

» H

t^^t-oo , ocir-»^oooMt-< c\0

ir-\

= 00

(N M N O f^OO h ^ N tfiVO m ^

1-4

— r- 1

<"A"> er** C\ f>> O "vt" co "- 1 "^t" f^

c>

kH VO i-h W

c^

= CN

= *H

rA m O t^M ca h O 00 "O -O O "+0

\s\

^

IN Tj- O '"•© M t>. O O M rA O ca\aO

C*n

—

v->mo o mo."-" o r^- i>* o oo t-* o

G\

== \— 1

3 d

^O K! O <N '-' i^f^ O N "^ 'A rrv GN N

m

= rH

oo H

m^o o cn h ^o i> o co >-i r^. -tj-'^o -^t

t^

i-H

1—1

G*\ i~i c*"i r*~\ ia (>. \s-\ >-h e>) CN cti O ca\

r^

H

f~J

>-i MW rq m ^ (-, (NM

\s-\

—

tö

( — 1 < — ( l-H

vy^

— O

= t—l

*-«

■O (S M OO O m 0O ■-< miA "t f^O O

rr\

^

:o3

p-« rA rj-\J3 v^\£) t| C 0O 00 ^ NO O

I>

—

I - ?

rf S

^ O O ^ O •-* o^-^-i^^rrAd O O

t>-

—

Sh

VO O -"tf-r^r^mi^cACsVS m O O en

CTS

= — en

M^O t\ <^ N OO »-H M i>- O M ^ "^-\Q

i—i

CTs OOHiAOiA-tNCAi-Tj-OO

\/-\

—

V^ IA« *sf

M

—

1-1

rr\

= — CO

s ; '.*

OJ

a

=-

o ^

E
p

= — r~

b£

co

^

a

1

1 g

-a

c

och

state
Kana

= — ^D

fl
03

S-T3

vonien

Drenta
kland,

^— LO

fl

o <u

p s

o
C

OJ

3

dSla

as Fi
Gre

=-

a.

t:

"G K

c

'3

G O
rf M
.ti 1 ? C

och
ike .
n me

et . .
merik
Kuba,

= — ^p

£ Ph Pä H PQ oo £ c/V&O P -< £ £j

r^>

l i

=

Cn

=

=r

t g

er

|llll

2 3

z

'"

5

6

7

8

9

10 11

r~

t)é JÄRNVÅGEN GEI.LIVARA— OFOTEN.

Af järnmalm skeppades från Sverige samma
år 800,452 ton, däraf till

Ton.

Finland 18,783

Danmark 8

Tyska riket 166,952

Nederländerna 5 20, t 3 3

Belgien 17,111

Storbritannien 75> l6 5

Frankrike ■ ■ ■ 2,300

Summa 800,452

Dessa hafva skeppats hufvudsakligast från föl-
jande hamnar :

Luleå (Gellivara) 384,006

Oxelösund (Grängesberg) 393,685

Vesterås I9-5 3 8

Stockholm 2,682

Från andra hamnar . . . 54-1

Summa" 800,452

Samma år uppgick landets tackjärnstillverk-
ning till 462,930 ton.

Häraf framgår bland annat, att i Europa^ äro
Sverige och Spanien de enda länder, hvarifrån
järnmalm i större mängd skeppas till utlandet.

Järnmalmen från Spanien kommer hufvud-
sakligast från Bilbao, hvarest utförseln har på
tjugu år vuxit från i rundt tal 423,400 till 5,500,000
ton, medan den från Sverige har föga mera än
fördubblats, men är numera i en vida starkare
utveckling. Redan i år hafva till den första no-
vember utskeppats från Luleå 622,245 och från

cm

10 11 12

JÄRNVÄGEN GELLIVARA OFOTEN. 97

Oxelösund 444,752 ton eller tillsammans 1,066,997
ton, och man väntar att under årets återstående
månader kunna från sistnämnda hamn skeppa
ytterligare omkring 60,000 ton. I november skep-
pades därifrån 33,050 ton.

Enär Englands egen malmbrytning är i ned-
gående — den har på tjugu år minskats i rundt
tal från 15,000,000 till 12,250,000 ton — medan
tackjärnstillverkningen under samma tid ökats från
6,000,000 till 7,500,000 ton, allt per år, så måste
det följaktligen fylla sitt behof af malm från andra
länder och företrädesvis Spanien (Bilbao).

Englands införsel af malm ökas därför årligen.
Den uppgick 1874 till endast 542,000 ton, men
hade 1895 vuxit till i rundt tal 4,500,000 ton,
hvilka kommit från följande länder:

Ton.
Sverige och Norge . . . 90,000

Holland 6,000

Frankrike 43,500

Spanien 3,900,000

Italien 129,000

Grekland 202,500

Algeriet . . 165,000

Summa 4,536,000

Från andra länder hafva dessutom erhållits
21,160 ton, hvaraf 8,800 från Australien och 11,760
från Turkiet.

Enär vid järnhandteringen stenkol företrädes-
vis användes till bränsle, torde följande uppgifter

Norrland. 5

"

2 3 4 5

9 10 11

mr~

98 JÄRNVÄGEN GELLIVARA — OFOTEN.

på huru många ton däraf i nedan upptagna länder
brutits 1894, här kunna vara på sin plats:

Ton.

Sverige iy5>95°

Ryssland 6,816,323

Tyska riket och Luxemburg . . 98,876,105

Belgien 20,458,827

Storbritannien och Irland .... 191,289,965

Frankrike och Algeriet 27,459,137 •

Spanien 1,461,196

Italien 3*7,249

Österrike och Ungern 30,449,304

Nordamerikas Förenta stater. . . 165,420,016

Kanada 3.45 3.403

Andra länder . . . . ._ 12,313,92

Tillsammans 5 5 8, 5 1 1, 3 9 5

I Sverige brötos 1895 af stenkol 223,652 och
af eldfast lera 120,325 ton. Samma år infördes
1,911,600 ton eller 23,895,000 hektoliter stenkol.

*

Enär den årliga medelökningen i tackjärns-
tillverkningen har varit omkring 600,000 ton och
malmtillgången i Spanien, hvarest under åren 1871
—1894 brutits omkring 83,300,000 ton, icke är
outtömlig, så låter det lätt förklara sig, att de, som
med uppmärksamhet följa järnhandteringens gång
och utveckling, skola se sig om, hvarest det stän-
digt ökade behofvet af malm må kunna fyllas, och
uppenbart var, att blicken då skulle falla på de
snart sagdt outtömliga malmtillgångar, som i Norr-

JÄRNVÄGEN GELLIVARA — OFOTEN.

99

bottens län finnas vid Gellivara, Loussavara, Ki-
runavara och flere andra därvarande stora malm-
berg.

Vid Gellivara, som reser sig minst 200 meter
öfver den kringliggande marken, förekommer mal-
men i två väldiga stockar med en sammanlagd
dagyta af 245,000 kv.-m. Huru djupa dessa äro,
känner man icke, men många skäl tala för att
djupet är större än bergets höjd. Alldenstund
vikten på hvarje kbm. malm bör kunna uppskattas
till omkring fem ton, så finnas i berget, för hvarje
meters afsänkning, följaktligen 1,225,000 ton, och
i hela berget 367,500,000 ton, om djupet antages
vara endast 300 meter.

Kirunavara ligger i Jukkasjärvi socken, om-
kring 105 km. nordväst om Gellivara och ungefär
midt emellan Torne och Kalix älfvar. Berget,
som ligger enstaka på den omgifvande slätten,
höjer sig omkring 230 m. öfver densamma och
har en sträckning i norr och söder af omkring
5,000 m. Det utgör, af hittills kända malmlager,
det största och mest samlade. Med en mellan 55
och 230 m. växlande mäktighet består bergets hela
rygg med de därifrån uppskjutande tio högre eller
lägre topparna nästan uteslutande af järnmalm.

Rätt norr därom, och på 5,000 m. afstånd
därifrån, ligger Loussavara, med Loussajärvi (= Lax-
sjön) mellan sig och Kirunavara. De äro båda
ungefär lika höga, medan Loussavara egentligen
är en stor kon med en enda topp.

Malmens dagyta i de båda bergen är tillsam-

f-

9 10 11

100

JÄRNVÄGEN GELLIVARA — OFOTEN.

mans 500,000 kv.-m. För hvarje meters afsänk-
ning kunna således erhållas 2,500,000 ton malm
eller 750,000,000 för en afsänkning, lika stor med
den i Gellivara tänkta. Huru djupt malmen sänker
sig ned under den ofvan nämnda sjöns yta, kan
endast anas, icke beräknas.

Under loppet af flere århundraden kunna där-
städes således årligen brytas flere millioner ton.
Malmen håller i allmänhet 65 ä 70 procent järn.
Alldenstund den, likasom vid Gellivara, är, mer
eller mindre, fosforhaltig — Kirunavaramalraen
håller flere procent däraf — så erhålles, då den
smältes, såsom biprodukt, thomasfosfat, som är ett
utmärkt gödningsämne.

Grängesberget, som här ofvan omnämnts och
är beläget i Kopparbergs län, kan icke mäta sig
med malm bergen i Norrbottens län. Malmens
hela dagyta är nämligen icke större än 43,000
kv.-m. och innehåller i medeltal endast 60 procent
järn. Bilbaomalmen är än fattigare, ty den inne-
håller högst 54 procent.

Sedan det på ["1860-talet gjorda försöket att,
medels Lule älfs kanalisering till Storbacken och
en järnväg därifrån till Gellivara, bringa därvarande
malm i världsmarknaden, hade misslyckats, be-
viljade K. M:t den 8 december 1882, uppå an-
sökan af fil. d:r Arnberg, kapten Hjerta och med.
d:r Ljunggren, dem rättighet att, med riktning

cm

2 3

5 6 7

9 10 11 12

JÄRNVÄGEN GELLIVARA — OFOTEN.

IOI

förbi Gellivara och Loussavara, bygga en järnväg
från Luleå till riksgränsen mot Norge, hvarest
rättighet samtidigt erhölls att fortsätta järnvägen
till Victoriahamn vid Ofoten.

Nämnda rättighet öfverläts omedelbart därefter
till den engelska ingeniörsfirman Wilkinson &
Jarvis, som bildade bolaget »The northern of
Europé railway company limited», hvilket byggde,
men därför icke fullbordade, järnvägen mellan
Luleå och Gellivara, hvarjämte väster därom pla-
nerades och skenlades en omkring 21,5 km. lång
sträcka. Vidare företogos åtskilliga icke så få obe-
tydliga arbeten för en brobyggnad öfver Kajtum-
älfven vid Killinge. Äfven i Norge verkställdes
ganska betydande arbeten, hvilket allt, på det
nämnda viktiga järnväg icke skulle ägas och för-
valtas af utländingen, inlöstes af de båda staterna,
hvar och en inom sitt område. I Norge har
sedan dess ingenting gjorts för järnvägen, men i
Sverige har den fullbordats till Gellivara. Den
håller, som redan nämnts, i längd 211 km.,
hvaraf 7 komma på bispåret Gellivara — Malm-
berget.

Frågan om järnvägens fortsättande från Gelli-
vara till Ofoten har nu åter kommit på tal, i det
att landshöfding P. J. Bråkenhielm och konsul G.
E. Broms m. fl. delägare i Kirunavara och Loussa-
vara aktiebolag hafva hos K. M:t gjort ansökan
om rättighet att fortsätta järnvägen till riksgränsen,
och för sträckningen inom Norge har ansökan
äfven gjorts. Denna är tillstyrkt af så väl väg-

9 10 11

W\

102 JÄRNVÄGEN GELLIVARA — OFOTEN.

och vattenbyggnadsstyrelsen som K. M:ts befall-
ningshafvande i Norrbottens län.

Af nämnda ansökningar vidfogade planer fram-
går, att våglängden mellan Gellivara och Victoria-
hamn är 288,6 km., hvaraf 247,6 i Sverige och
41 i Norge. Kostnaden är för den svenska delen
beräknad till 13,050,000 kr. och för den norska
till 5,550,000 kr., och för båda tillsammans således
1.8,600,000 kr., hvari kostnaden för rullande ma-
teriel dock icke ingår. Mellan Gellivara och Loussa-
vara är våglängden 105 och därifrån till Ofoten
183,6 km.

Enär Gellivarabanan, som kostat omkring
9,500,000 kr., har för malmforsling en årlig intäkt
af minst 1,800,000 kr., finnas de, som tro, därest
järnvägen blefve fortsatt till Ofoten, att malmen
skulle söka nämnda hamn i stället för Luleå, hvar-
igenom först nämnda järnväg skulle lida minskning
i sin nuvarande rörelse.

Den omständigheten, att afståndet från Gelli-
vara till Ofoten är 84,6 km. längre än till Luleå,
är naturligtvis ett tillräckligt talande skäl mot en
sådan omkastning af rörelsen, men äfven andra
finnas. I Tyskland kan nämligen påräknas af-
sättning för den malm, som brytes ej blott vid
Gellivara, utan äfven vid Grängesberget, och för
utförseln af Gellivaramalmen dit är Luleå natur-
ligtvis den enda rätta platsen. Något behof af att-

JÄRNVÄGEN GELLIVARA. OFOTEN.

103

taga denna malm öfver Ofoten föreligger således

icke.

Sveriges hela malmutförsel till Tyskland, föga
mer än fem år gammal, uppgick med den öfver
Rotterdam 1895 till 687,000 ton och uppgår i år,
enligt hvad redan nämndt är, till mera än 1,000,000
ton.

Med kännedom af förhållandena vid Gränges-
berg torde väl knappast större årlig brytning än
omkring 500,000 ton därstädes kunna påräknas,
och därtill under en jämförelsevis kort tid, en
eller annan mansålder. Men någon svårighet att
vid Gellivara bryta och därifrån årligen skeppa
en million ton möter däremot icke, bvilken malm-
mängd, oafsedt utförseln från Grängesberg, torde
under den närmaste framtiden utan svårighet kunna
afsättas till Tyskland, synnerligen då man betänker
nämnda lands växande behof af järnmalm. Denna
malmmängd har således alldeles icke något behof
att söka sig västerut till Ofoten. Denna är näm-
ligen närmast afsedd för malm från Loussavara
och Kirunavara, som kommer hufvudsakligast att
gå till England, dit Sveriges skeppning för när-
varande är endast omkring 90,000 ton, men kom-
mer att ökas i samma mån den basiska metoden
— Thomasprocessen — där finner ökad använd-
ning.

För närvarande äro malmfälten vid Bilbao de
förnämsta och de, hvilka företrädesvis förse Eng-
land med järnmalm. Men äfven om den nu-
varande brytningen därstädes af 5,500,000 ton om

cm

9 10 11

mr~

104

JÄRNVÄGEN GELLIVARA — OFOTEN.

året kan för den närmaste framtiden fortgå, och om
järnmalmstillgångarna i Algeriet, Grekland, Italien
och Mindre Asien kunna, trots deras svårtillgäng-
lighet, antagas för framtiden lämna lika stor malm-
mängd, som nu, är, med hänsyn till järnmark-
nadens ständigt ökade behof det uppenbart att
man inom kort måste kasta blicken på andra, ej
begagnade, malmtillgångar, som ligga närmare 'till
hands, och då taga i anspråk dem i Norrbottens
län, hvilka i Ofoten hafva en lätt tillgänglig och
välbelägen utfartshamn till England. Försummas
detta nu, är det otvifvelaktigt att, för tillfredsstäl-
lande af det ökade behofvet, andra i afseende på
läge och brytning m. m. mindre gynnsamt be-
lägna malmtillgångar skola anlitas, till exempel de
i det inre af Ryssland eller i Norra Amerika. Har
så en gång skett, och har världskapitalet en gång
blifvit nedlagdt i sådana grufvor, måste intresset
för tillgodogörandet af de norrländska grufvoma
för lång tid lida ett väsentligt afbräck, och där-
med utsikten för deras fruktbargörande äfven min-
skad.

Beträffande prisförhållandena i England mellan
malm från Bilbao och Ofoten, torde följande fak-
torer vara att taga i betraktande: i) brytnings-
kostnaden vid Kirunavara och Loussavara; 2)
järnvägsfrakten därifrån till Ofoten; 3) lastnings-
kostnaden och provisionen där samt 4) sjöfrakten
därifrån till England, allt per ton räknadt. Hvad
först angår brytningskostnaden, så bör denna icke
ställa sig högre än 2 kr. 70 öre per ton, hvilket

cm

9 10 11 12

JÄRNVÄGEN GELLIVARA — OFOTEN.

105

kan bedömas däraf, att för några år sedan malm
vid Grängesberg såldes därstädes på järnvägsvagn
till nämnda pris, som således omfattar ej ensamt
brytningskostnaden, utan äfven något för själfva
malmen. Med kännedom af förhållandena vid
Loussavara bör således kunna antagas, att bryt-
ningskostnaden därstädes icke skall ställa sig högre
än den vid Grängesberget, men upptages detta
oaktadt till 3 kr.

Enär fraktkostnaden på Gellivarabanan är 3
kr., bör på den 27,4 km. kortare järnvägen Lous-
savara — Ofoten den icke blifva högre än 2 kr. 65
öre, men antages, för att icke räkna för lågt, likväl
till 3 kr.

Omkostnaderna i Ofoten böra visserligen kunna
ställa sig lägre än i Luleå, men upptages detta
oaktadt lika med dem, eller till 50 öre.

Beträffande slutligen sjöfrakten från Ofoten
till England, så beror den till någon del af, hvarest
malmen skall lossas.

Alldenstund Bilbaomalmen, som hufvudsak-
ligast användes till blandning med de dåliga och
fattiga Walesska malmerna, företrädesvis lossas i
Swansea, måste man tänka sig den svenska malmen
lossad äfven där. Under sådana förhållanden kan
frakten dit från Ofoten antagas blifva 7 sh. 6 d.
eller 6 kr. 75 öre.

Malm. från Loussavara till Swansea^skulle så-
ledes komma att stå i 13 kr. 25 öre per ton,
hvartill komma utgifter för administration och

2 3 4

9 10 11

WF~

io6

JÄRNVÄGEN GELLIVARA — OFOTEN.

räntor m. m., förslagsvis till 50 öre. eller tillsam-
mans 13 kr. 75 öre per ton.

Vidkommande åter Bilbaomalmen, har medel-
priset därå f. o. b. därstädes stigit från 5 kr. 10
öre till 8 kr. 10 öre, medan 6 kr. 30 öre kan
antagas vara ett allmänt medelpris. Lägges därtill
fraktkostnaden 4 kr. 20 öre till Swansea, så står
malmen c. i. f, på sist nämnda ställe i 10 kr.
50 öre.

Detta är hvad man kallar grundpriset, men
alldenstund Bilbaomalmens järnhalt växlar mellan
48 och 54 procent, betalas ett öfverpris af 40 öre
för hvarje procent den är rikare än 50, och om
vidare antages, att all i Bilbao lastad malm icke
innehåller mera än 54 procent, så är, om Loussa-
varamalmen antages innehålla 65 procent, den
förra 11 procent fattigare än den senare. Om nu
Bilbaomalmen vore lika rik som den från Ofoten,
så skulle priset för dessa n procent ökas med 4
kr. 40 öre och således gifva en slutsamma af 14
kr. 90 öre för Bilbaomalmen, medan lika rik från
Ofoten kan lämnas för 13 kr. 75 öre. Skillnaden,
eller 1 kr. 15 öre, skulle således blifva vinsten
för hvarje ton malm från Ofoten.

Jämföres detta pris med det, som nu erhålles
för malm från Grängesberget och Gellivara, eller
omkring 12 kr. per ton, vill det synas, att detta
låga pris framkallats genom en oförståndig täflan
mellan de båda gruffälten. Efter hvad som säges
af dem, som känna till dessa försäljningar, skulle,

JÄRNVÄGEN GELLIVARA — OFOTEN.

107

därest säljarna hölle ihop, kunna påräknas en
krona per ton mera, än hvad som nu erhålles.

Enär Ofoten hufvudsakligen komme att blifva
lastningsplatsen för malm från Loussavara och
Luleå för den från Gellivara, kan den 105 km.
långa järnvägen mellan nämnda två malmberg
möjligen synas vara öfverflödig och således icke
af behofvet påkallad, men vid en närmare gransk-
ning af förhållandena finner man dock, att detta
icke kan vara förhållandet.

Vid en blick på kartan öfver den skandi-
naviska halfön finner man, att medan söder om
Östersund, som ligger ungefär midt i Sverige,
till Västerhafvet leda tre hufvudjärnvägar, näm-
ligen vid Malmö, Göteborg och Kristiania, så
äger landet norr om Östersund icke en enda,
utan alla norr därom boende äro hänvisade till
den, som öfver Östersund leder till Trondhjem.

I Norrland har norra stambanan visserligen
blifvit fortsatt från Bräcke till Boden, i samman-
hang hvarmed bibanor byggts till Hernösand,
Örnsköldsvik och Umeå, hvarjämte Gellivara-
banan fullbordats, men en förbindelse med Väster-
hafvet saknas dock fortfarande, och utan en sådan
anser man däruppe, att Norrbottens rika förvärfs-
källor icke kunna rätt tillgodogöras.

Förutom de redan omnämnda tre stora malm-
bergen finnas vidare Ruotevara och Svappavara

cm

10 11

W\

io8

JÄRNVÄGEN GELLIVARA OFOTEN.

med en malmyta af 345,000 kv.-m. Det förra har
dock en stark titanhalt. Vid Nasafjäll finnas zink,
bly och silfver och vid Sjangli koppar.

Norrbottens län är större, än hvad mången
föreställer sig. Det innehåller nämligen, förutom
sjöytor, icke mindre än 105,882 kv.-km. land, eller
mera än en fjärdedel af hela landet. Det är större
än hela Götaland, hvars hela landyta är 92,701
kv.-km., men på denna stora yta uppgick (1895)
folkmängden till endast 115,500 personer, eller
knappast 3 procent af hela landets, som är 4,919,260.
Därvarande skogar, hvilka till största delen tillhöra
staten, hafva ännu icke tillräckligt länge varit under-
kastade en ordnad skötsel för att kunnat gifva
någon, i förhållande till skogsvidden, särdeles stor
afkastning. Därifrån säljas dock redan nu skogs-
varor för omkring 1 million kr., och uppenbart
är, att detta belopp kommer att med tiden väsent-
ligen ökas.

Hvad som vidare icke minst ådrager sig upp-
märksamheten därstädes, äro de ofantliga stora
myrarna, hvilka, sedan de behörigen afdikats, blifva
fullt lämpliga tillsvidare åtminstone för skogsodling.
Man må icke förblanda dem med de i södra Sverige
så talrikt förekommande, merendels ganska djupa,
mossarna. De norrländska myrarna, som bestå af
svart myrjord, äro nämligen sällan mera än 1,5
m. djupa och ligga i allmänhet på grusbotten.

Ensamt de med hvarandra sammanhängande,
väster om Gellivara belägna, Julto- och Muddus-
myrarna, öfver hvilka järnvägen blifvit utstakad,

cm

9 10 11 12

JÄRNVÄGEN GELLIVARA — OFOTEN.

109

hålla omkring 70 km. i längd och 30 km. i bredd.
Lätt bör kunna fattas, att med sådana odlings-
lägenheter tillfälle icke saknas för en ganska om-
fattande ladugårdsskötsel, som i väsentlig mån
kommer att underlättas af de särskilda, mycket
mjölkgifvande, grässlag, som därstädes finnas, men
i det södra Sverige äro okända.

Att detta och mycket mera därtill anses icke
kunna fullständigt tillgodogöras, förr än mellan
Gellivara och Ofoten en sammanhängande järnväg,
och således äfven den mellan Gellivara och Luossa-
vara, kommit till stånd, hvilken med en längd af
105 km. är beräknad att kosta 3,250,000 kr.

Mycket sannolika skäl finnas äfven för att,
sedan norra stambanan utdragits till Torne älf och
Gellivarabanan till Ofoten, en liflig rörelse till och
från Finland därå skall uppstå.

Då komma nämligen icke blott kolonialvaror
utan äfven fisk, från de utanför Ofoten liggande
stora fiskerierna, att antagligen gå dit. Därifrån
kunna åter förväntas så väl mejeri- som trävaror.
Enär de svenska och finska järnvägarna icke hafva
lika spårvidd, blir en omlastning i Haparanda dock
alltid behöfiig.

Någon gång, dock mera förr än nu, har fram-
hållits, att en ökad malmutförsel skulle menliot
kunna inverka på landets järnhandtering i öfrigt.

Om Sverige vore det enda land, som kan

cm

W\

9 10 11

110

JÄRNVÄGEN GELLIVA1U — OFOTEN.

fylla världens behof af järnmalm, skulle en sådan
åsikt möjligen hafva något skäl för sig, men för-
hållandet är icke sådant.

Af världens hela malmbrytning komma näm-
ligen icke fullt 4 procent och af tackjärn omkring
2 procent på Sverige. Den svenska järnhandterin-
gen är, i jämförelse med hela världens, således en
obetydlighet. Det svenska järnet saknar detta
oaktadt icke afsättning och kommer icke heller
att sakna sådan, och denna med vinst, synnerligast
som, genom förbättrade arbetssätt, tillverknings-
kostnaden däraf blifvit på senare tiden icke så
oväsentligen minskad. Till ett stort antal tillverk-
ningar, hvilkas omfattning årligen växer, kan näm-
ligen endast svenskt träkolsjärn användas.

En sådan företeelse har innevarande och sist-
lidne år redan gjort sig gällande beträffande velo-
cipedtillverkningen, som, huru omfattande den för
närvarande än är, dock har en stor framtid. Till
de smäckra rör, som därtill användas, måste an-
vändas svenskt järn. Men äfven ett annat stort
behof däraf har på den senaste tiden börjat göra
sig gällande. Man lär nämligen vid maskintill-
verkningen hafva börjat att till axlar använda
dragna rör i stället för rundjärn, emedan de förra
äro, med lika styrka, vida lättare än de senare.
Vidare lär det engelska amiralitetet vara betänkt
på att till ångpannerör använda dragna i stället
för valda rör, som hittills hafva användts. Till
dessa tillverkningar, som med tiden helt säkert
komma att få en ganska stor omfattning, erfordras

JÄRNVÄGEN GELLIVARA — OFOTEN.

I II

företrädesvis svenskt träkolsjärn. Jag vill därvid
endast påminna om de Lavals nya rörpannor.

För fyllande af detta behof är vid Bångbro
ett stort rörverk redan byggdt. Uppenbart, bör
vara, med den stora omfattning denna tillverkning
kommer att få, att nämnda verk icke blifver det
enda i sitt slag, utan flera torde nog följa det
första i spåren.

Af de fosforhaltiga malmerna tillverkas åter
företrädesvis plåt och spantjärn till fartyg, balkar,
broar och järnvägsskenor, hvartill det svenska trä-
kolsjärnet är för godt och för dyrt.

Man må för öfrigt icke föreställa sig, därest
utförsel af fosforhaltig malm, som icke är använd-
bar för beredning af träkolsjärn, blefve på något
sätt inskränkt, att utlandet därför kommer att därpå
lida brist. Sådana malmer finnas i så stor utsträck-
ning, och kunna, på sätt redan nämndt är, äfven
föras i marknaden, ehuru.de äro mera aflägsna.

Det måste betraktas såsom en fråga af synner-
lig vikt, att utländingar icke blifva ägare af den
ifrågavarande järnvägen, samt att staten, när som
helst, må kunna inlösa densamma. För landet
farliga förvecklingar kunna, under brydsamma för-
hållanden, eljes då lätt uppstå.

De som sökt koncessionen äro svenske män
och ägare af ej endast Gellivara, utan äfven Kiru-
navara och Luossavara. Hela företaget anses kräfva

cm

2 3 4

9 10 11

112

JÄRNVÄGEN GELLIVARA — OFOTEN.

ett kapital af 40,000,000 kr., hvilket belopp redan
lär vara anordnadt, dels medels aktiekapital, dels
ock genom obligationslån, om hvars öfvertagande
aftal äro träffade med flera svenska penningverk.
Beträffande frågan huruvida staten bör^ eller
icke bör, själf bygga nämnda järnväg, vill det
synas att den för närvarande kan hafva nog
med norra stambanans fortsättande från Boden till
Torne älf, utan att behöfva taga ihop med, hvad
andra kunna åstadkomma. Staten kan ju seder-
mera, om däraf göres behof, lösa sig till Ofoten-
banan, hvarför tillräckligt betryggande villkor i
den sökta koncessionen kunna uppställas.

m

cm

9 10 11 12

VIII.

Sveriges trävarurörelse och Norrlands i
synnerhet.

m

Utförseln af trävaror räknar gamla anor här i
landet. Redan i 54 6 skeppades nämligen
frän Gamla Lödöse vid Göta älf årligen 12,000
tolfter plank, hvaraf största delen torde hafva gått
till Holland.

Under 1600-talets första hälft, då, genom in-
kallade valloner, järnhandteringen började, förnäm-
ligast efter 1634, vinna en större utveckling än
dittills, hystes redan fruktan för att skogsafverk-
ningen för sågad vara skulle framkalla 'brist på
kol och byggnadsvirke, och dymedels kunna ut-
öfva ett menligt inflytande på den uppblomstrande
järnhandteringen. Detta framgår af riksdagsbeslutet
den 22 februari 1638, hvari riksdagen bland annat
yttrar: »Vi förfara ock dagligen i alla stånd, icke
utan skada, huru så allmännings- som andra sko-
gar till ingen ringa skada och afsaknad nu blifva

2 3 4 5

\\\r~

9 10 11

114

SVERIGES TRÄVARURÖRELSE.

fördärfvade med oskäliga och onyttiga nybyggen,
sågkvarnar, många svedjeland och däraf, eller eljest,
förorsakad skogseld, däraf bergverken med tiden
synas vela lida nöd».

Till förekommande af nämnda olägenhet före-
slogos därför några åtgärder, hvilka, antagligen till
följd af deras våldsamma beskaffenhet, emellertid
lämnades af K. M:t utan afseende.

I riksdagsbeslutet den 28 mars 1647 är samma
fråga åter på tal. K. M:t hade nämligen infordrat
från ständerna ett utlåtande öfver »huru skogarna
här i riket må kunna förvaras och erhållas » (?), då
de anhöllo om en förordning »till afhjälpande af
det öfverklagade förhållandet», hvarefter följde en
samma dag utfärdad »ordning och stadga öfver
allehanda bärande skogsträd i riket och dess plan-
tering».

Märkvärdigt nog namnes däri dock ingenting
om barrträd, men väl om ek, bok, oxel, apel och
hägg. Fortfarande fruktade man emellertid, att
den egentliga skogen skulle, till men för berg-
verken, på något sätt minskas-; därom vittnar
bland annat bergskollegii skrifvelser, den 19 mars
17 10, till K. M:ts befallningshafvande i Gefleborgs
län om att söka hämma böndernas öfverflödiga
sågning, hvilken länder bruken till skada och för-
fång.

Ingenting vidare höres emellertid om saken
förr än den 16 oktober 1723, då, med anledning
af ständernas besvärspunkter, K. M:t stadgade bland
annat; »den grofva skogen må icke utödas till

SVERIGES TRÄVARURÖRELSE.

H5

kolning på de orter, hvarest bergverken en nödig
undsättning af sådana skogar behöfver».

Bönderna, åtminstone de, som bodde i när-
heten af de på allt sätt omhuldade järnverken, måste
till förmån för de senare sedan länge till dem sälja
sina skogsalster. Åtskilliga därigenom framkallade
missbruk blefvo, genom 1789 års försäkran uppå
allmogen fri- och rättigheter, visserligen undan-
röjda, men genom sedermera utfärdade skogsför-
ordningar återgick emellertid snart nog allt i de
gamla hjulspåren, hvarom bland annat vittnar en
bondeståndets skrifvelse vid 181 1 års riksdag till
K. M:t, hvari om påbud anhålles, »att hemmans-
ägare mage till hvem som helst afyttra deras kol-
och skogsprodukter, utan att bruks- och bergverks-
ägare må till varans upphandling äga uteslutande
rätt, med annat villkor, än att de därför betala så
mycket, som någon annan bjuder».

Nämnda hemställan, som syntes vara både
billig och rättvis, afslogs emellertid, och först 1848,
men då på ständernas hemställan, blef kolhandeln
frigifven.

Från Sverige utskeppades på 1740-talet årligen
omkring 110,000 tolfter plank. Utförseln ökades
därefter småningom något, men vid århundradets
slut uppgick den dock icke till mera än omkring
169,000 tolfter eller, om sex tolfter räknas på en
standard (= 165 eng. kb.-f), till omkring 28,000
standards.

Englands införsel af trävaror uppgick under
innevarande århundrades första årtionde till omkring

o

\\\r~

23456789 10 11

n6

SVERIGES TRÄVARURÖRELSE.

36,000 standard, hvaraf 2 / 3 antagas hafva kommit
från Sverige och hufvudsakligast från Göteborg.

Införseltullen i England på trävaror var då
öfverdrifvet hög, men ökades detta oaktadt under
de Napoleonska krigen, så att den 181 3 uppgick
till icke mindre än 65 sh. per load (= 50 eng.
kb.-f.) eller 10 £ 14 sh. 6 d. per standard,
under det den för virke från det brittiska Kanada
var endast omkring % så hög. Anledningen till
dessa höga tullar var dels behofvet af penningar
till krigen mot Napoleon, dels ock önskan att gynna
utförseln från Kanada.

Närmaste följden af en sådan finanspolitik blef
den, att medan från Östersjön, 1809, till England
komna fartyg hade en dräktighet af 428,000 ton,
sjönk tontalet, 18 14, till 242,000.

Efter krigens slut nedsattes, 1814, i England
införseltullen visserligen till 55 sh. för svenska och
10 sh. för kanadiska trävaror och 1842 för svenska
varor till 30 sh. för sågad och 24 sh. för bilad
vara, allt per load, men detta oaktadt uppgick sist-
nämnda år tontalet för från Östersjön kommande
fartyg till endast 295,435. Tullen sänktes 185 1
till ytterligare 10 sh. och 7 sh. 6 d., men först
1 866 borttogs den helt och hållet.

Under större delen af denna tid fanns här i
landet äfven utförseltull, men denna borttogs likväl,
dock först 1856, under h vilket år från Sverige
skeppades, utom bjälkar och spärrar, tillsammans
155,197 standard sågad vara.

Sedan dess hafva af sågad och hyflad vara

SVERIGES TRÄVARURÖRELSE. I I 7

skeppats 1860 = 191,009, 1870 = 464,400, 1880 =
584,762, 1890 = 871,481 och 1895 = 902,760, allt
standard.

Prisen hafva under dessa år växlat icke så
obetydligt. Innevarande år äro de ganska gynn-
samma, nämligen i stort taget 10 sh. högre per
standard än 1895. Nästa år vill det dock synas,
som om prisstegringen skulle kunna blifva än större,
eller 15 a 20 sh., mot hvad den är i år.

Norge, hvarest trävarurörelsen, i början af
innevarande århundrade var vida mera utvecklad
än i Sverige, vann stora fördelar genom föreningen
med sist nämnda land, men de lärde äfven sven-
skarna, huru en trävarurörelse skulle rätt drifvas.

Icke längre då betraktade såsom främlingar,
fingo de rättighet att här i landet förvärfva fast
egendom, då de företrädesvis slogo sig ned i Dals-
land och Värmland och idkade sågverksrörelse.
Hvad Norge dock mest vann på föreningen med
Sverige var fri sjöfart i de svenska hamnarna, hvar-
igenom dess sjöfart högst betydligt utvecklades.

Tagande lärdom af norrmännens vunna erfa-
renhet, började emellertid svenska handelshus i
Göteborg, såsom James Dickson & C:o, Hichens,
Seaton & Hichens samt äfven Uddeholms bolag
m. fl. att inköpa skogsegendomar i Värmland,
hvarigenom sågverksrörelsen därstädes vann ett
större uppsving än dittills, så att 1845, eller året
efter Trollhätte kanals ombyggnad, skeppades en-
samt från Göteborg lika mycket trävaror, som förut
från hela landet.

23456789 10 11

mr~

II!

SVERIGES TRÄVARURÖRELSE.

Den i Norrland under dessa tider drifna trä-
varurörelsen var jämförelsevis ringa och omfattade
hufvudsakligast 3x9 tums 14 fots plank, hvaraf
den från Gefietrakten merendels var handsågad.

Med växande erfarenhet och borttagande af
hinderliga tullar började trävarurörelsen på 1840-
och 1850-talen att småningom utvecklas äfven i
Norrland och företrädesvis af handelshusen James
Dickson & C:o, Kjellberg & Söner och G. H.
Hegardt & C:o m. fl., alla i Göteborg.

De köpte nämligen då vidsträckta skogstrakter
utefter Ljusnan, Ljungan, Indalsälfven, Ångerman-
älfven m. fl. älfvar, men än större områden för-
värfvade de sig genom med skogsägare afslutna
afverkningskontrakt, enligt hvilka de hade rättighet
att under 50 år afverka alla sådana träd, som 6 m.
från roten höllo inom barken 1 1 engelska tum =
279,4 mm. och däröfver i diameter.

Denna afverkning kan således icke kallas skogs-
sköfling, men har dock utskrikits såsom sådan.

Under de därpå följande 20 åren, då skogs-
värdet alltjämt steg, gick denna afverkning sin gilla
gång. Småningom började skogsägarna emellertid
att på områden, hvarest afverkningsrätten redan
var såld, sälja sådan äfven till en annan, för träd
med en diameter mellan 8 och 1 1 cm. och till en
tredje sådana träd, hvilkas diameter var mindre än
8 cm., ehuru icke så få af dessa träd skulle, inom
tiden för det första kontraktet, hunnit växa ut till
däri antagna mått. Obehagliga tvister och rätte-
gångar blefvo häraf den närmaste följden, och lätt

SVERIGES TRÄVARURÖRELSE.

119

kan fattas, med hvilka granskande ögon de olika
afverkarna skulle betrakta h varandras åtgöranden.
Hade bönderna i stället gifvit sig till tåls och af-
vaktat det första kontraktets slut, skulle de därpå
hafva vunnit vida mer, än hvad de gjorde, men
snålheten bedrager ofta visheten.

För en 50-årig afverkningsrätt betalades ofta
nog icke högre belopp än 1 kr. å 1 kr. 50 öre per
hektar, hvilket pris kan synas vara lågt; men i
verkligheten var förhållandet icke sådant, ty själf
kunde bonden omöjligen af sin skog bereda sig
ens denna afkastning under de 50 år kontraktet
var gällande.

Skogen kunde nämligen sägas icke hafva något
värde alls, hvarför den fick stå och ruttna ned,
för så vidt icke skogseldar påskyndade förstörelsen.

Först sedan mången gång millioner kronor
blifvit på hvarje älf nedlagda på strömrensningar
och strömbyggnader, blefvo älfvarna flottningsbara
och timret kunde följaktligen flottas till hafvet.
Uppenbart var emellertid, att något sådant icke
kunde åstadkommas af de skogsägande bönderna.

Värdet på landets hela skeppning af plank och
bräder, omkring en million standard om året, upp-
går till åtminstone 110,000,000 kr., förutom de
icke obetydliga belopp, som inflyta för stäfver,
splittved, bjälkar, spärrar, spiror, grufstolpar, pappers-
massa, tjära och kol.

120

SVERIGES TRÄVARURÖRELSE.

Sveriges hela ägovidd innehåller förutom sjöar
och vattendrag 41,119,488 hektar, hvaraf 18,884,421
äro skogsmark, och af dessa senare komma på
Kopparbergs- och de fem norrländska länen till-
sammans 12,691,122 eller nära % af hela landets.
Impedimenta och fjäll i Lappmarken, men inga
sjöytor, ingå dock däri.

De allmänna skogarna i nämnda sex län hade
1890 en sammanlagd ytvidd af 5,616,777 hektar,
hvaraf 1,525,460 äro impedimenta och fjäll. Häraf
voro 3,319,935 kronoparker, hvaraf 1,418,693 im-
pedimenta och fjäll, de senare nästan uteslutande
i Västerbottens och Norrbottens län.

Bland de allmänna skogarna ingå vidare s. k.
»stockfångstskogar» 268,970 hektar med 75,509
hektar impedimenta. Dessa äro utbrutna åt om-
kring 22 st. privilegierade sågverk, hvilka skogar
emellertid åter hemfalla till staten inom inne-
varande århundrades slut.

Dessa sågverk ägde förut rätt till årlig utsyning
af ett visst antal stockar mot en afgift af 10 till
1 5 öre per stock, hvilken rättighet af staten läm-
nades till sågverksrörelsens befrämjande.

Bland andra allmänna skogar finnas äfven
1,484,378 hektar kronohemmans och nybyggens
skogar. De enskilda skogarna i nämnda län inne-
hålla följaktligen 7,074,345 hektar eller 56 proc.
af deras samtliga.

Kronoparkernas storlek ökas årligen i mån af
pågående afvittring. De hade 1894 i Norrland och
Dalarna en ytvidd af 3,344,173 hektar med ett

SVERIGES TRÄVARURÖRELSE.

121

värde af 38,610,000 kr. Ytterligare 1,049,248
hektar anses genom afvittringen komma att tillfalla
staten.

Statens skogsmedel uppgingo 1894 från nämnda
län till 3,061,273 kr. och från hela landet till
3,502,360 kr. Enär samtliga utgifterna undersamma
år uppgingo för skogsväsendet till 1,087,974 kr.,
har behållningen följaktligen varit 2,415,086 kr.,
hvilken, i mån af en fortgående ordnad skogshus-
hållning, kommer att årligen ökas. De norrländska
skogarna äro således väl förtjänta den vård och
uppmärksamhet, hvaraf de äro i åtnjutande.

Skogar, som ägas af de stora bolagen, vårdas
i allmänhet lika bra som statens. Helt naturligt
är, att förhållandet måste vara sådant. Allt för
stora kapital äro nämligen i sågverksrörelsen ned-
lagda, för att icke den egna fördelen skulle mana
till vidtagande af åtgärder, hvarigenom skogs-
kapitalet icke minskas, utan snarare ökas.

Denna omtanke för skogens framtida bestånd
kommer än flera skogstrakter, än hvad hittills har
varit förhållandet, till godo, så snart den bebådade
förordningen om hemmansklyfning trädt i gällande
kraft, ty många, af landtbruk då icke besvärade,
skogsegendomar komma att bildas icke minst af
sådana skogar, som nu äro på tid upplåtna mot
afverkning. På samma gång kommer älven ett
fritt bondestånd att uppstå i stället för de nu varande

Norrland. Q

f 1

9 10 11

122

SVERIGES TRÄVARURÖRELSE.

brukarne. Genomförandet af en sådan, i alla hän-
seenden nyttig omgestaltning af egendomsförhål-
landena i Norrland, är dock förenadt med icke
obetydliga kostnader.

Hvad anförts om de stora bolagens skogar
gäller dock icke dem, som på viss tid äro upp-
låtna till afverkning.

Man kan nämligen icke med skäl begära, att
afverkningsinnehafvaren skall på dem nedlägga
kostnader, hvaraf vinsten tillfaller icke honom,
utan ägaren, som, merendels en bonde, högst sällan
tänker på någon återväxt. Sådana skogar äro i
allmänhet dock bättre, än hvad man skulle för-
moda. Sorgliga att se äro dock de, som härjats
af eld. Ovanligt är nämligen icke, där denna gått
fram för fyrtio till femtio år sedan, att de döda,
svarta, träden stå kvar såsom spöken bland de
uppväxande, och där, hvarest elden för en längre
tid tillbaka härjat, och träden fallit till marken, är
det mången gång icke möjligt att utan yxa komma
fram. Endast den ofvan nämnda bemmansklyf-
ningen, hvarigenom bonden ej får mera skog än
till husbehof, bereder tillfälle till ändamålsenliga
förbättringar.

Om de enskilda skogarnas skötsel och afverk-
ning har mycket både skrifvits och talats, hvar-
under ganska olika åsikter sökt göra sig gällande,
hvarom jag emellertid icke vill fälla något eget
omdöme. Jag kan dock icke underlåta att framhålla,
att domänstyrelsens und. utlåtande, den 18 februari
1895, rörande den enskilda skogshushållningen

SVERIGES TRÄVARURÖRELSE. 123

synes vara mycket tilltalande. Slutligen torde få
framhållas, att början till en skogslagstiftning för
hela riket är gjord genom k. förordningen den 19
mars 1888 angående åtgärder till förekommande af
öfverdrifven afverkning af ungskog i Västerbottens-
och Norrbottens län. I denna, som gillas af några
men klandras af andra, förstås med undermåliga
träd sådana, som afverkade ej hålla i genomskär-
ning minst 21 cm. inom barken på ett afstånd af
4,7 5 m. från storänden. Jag tillåter mig icke att
däröfver fälla något omdöme.

Skogarnas rensning från affall är en högst
viktig fråga för ej endast skogsvården utan äfven
järnhandteringen.

Föga öfverensstäm mande med verkligheten är
den föreställning, man i mellersta och södra Sverige
hyser om de norrländska urskogarna, dem man
tror bestå af tätt intill hvarandra växande träd, och
hvarur den under århundraden alstrade skörden
bör, då den tillgodogöres, vara utomordentligt rik;
men sådant är icke förhållandet.

Gamla träd, två till tre ja ända till fem hundra
år gamla, finnas visserligen, men stå ingalunda
tätt, i medeltal 40 per hektar, men, bärande märken
af skogseldar, som öfvergått trakten, lämna de ofta
ej friskt virke.

Utom dessa finnas gifvetvis äfven andra mindre
träd, men de äro icke ungskog, utan gamla och
förkrympta, som saknat de nödvändiga villkoren
för en ändamålsenlig utveckling. Därjämte före-

\\r~

cm 1 2 3 4 5 6 7 8 91011

124

SVERIGES TRÄVARURÖRELSK.

komma icke så få upprättstående eller liggande
döda träd, hvilka hindra ny skog att växa upp.

Virkesmängden beräknas, åtminstone i öfre
Dalarne, i medeltal utgöra no kbm. per hektar,
däraf 33 lämna sågtimmer och 77 mindre virke
och affall. Antages en sådan skog vara 250 år
gammal, så har alstringen per år och hektar varit
endast o, i i kbm.

Sedan de gröfre timmerträden i en sådan skog
afverkats, då de döda och mindre träden få stå
kvar, finner man därstädes äfven topparna, eller
»skatarne» af de afverkade träden. Man kan vara
förvissad därom, därest en sådan skog lämnas utan
vård åt sig själf, kommer den att bibehålla sin
egenskap af urskog, och den lilla tillväxt delefvande
träden få, motverkas merendels af skadeinsekter,
sjukdomar och skogseldar, hvilka hafva sin härd
och näring af det kvarliggande affallet.

Ett annat utseende hafva kulturskogarna, eller
de, som, belägna kring järnverk, gallrats och ren-
gjorts då de växande träden få utrymme och näring.
En sådan skog i öfre Dalarne alstrar på en 125-årig
omloppstid 250 kbm. virke, hvaraf 50 äro timmer
och 200 annat virke, eller per år och hektar 2 kbm.
och således omkring 300 procent mera än en ur-
skog. Virket från kulturskogen har därjämte ett
högre värde, än det från urskogen, medan det förra
är af vida bättre beskaffenhet, än det senare. Det
lämnar en större procent »mixed» än det senare,
som ofta är af röta angripet.

Enda sättet att förvandla urskogar till kultur-

SVERIGES TRÄVARURÖRELSE. J25

skogar är att hälla dem rena, afverka öfvermogna
träd samt sådana, som ej vidare växa, utan hindra
och förtrycka dem, som äro yngre. Af vikt är
äfven en ändamålsenlig frösådd med godt frö.

En dylik rensning är emellertid alltför kostsam,
för att löna sig, därest icke afsättning, som betalar
arbetskostnaden, finnes för det utrensade virket.

På de trakter, hvarest järnvägar eller ångbåts-
leder finnas, kan, så länge priset på kol icke varit
högre än 4 kr. 50 öre per läst vid en station, en
sådan rensning dock verkställas, ehuru utan be-
hållning för själfva virket, på ett område af 15
km. från nämnda station. Kolningen kostar näm-
ligen 2 kr. 75 öre per läst och 15 km.:s körning
1 kr. 80 öre per läst, eller tillsammans 4 kr. 55
öre. Det lönar sig således icke att rensa de skogar,
som ligga längre bort än 15 km. och dessa utgöra
det öfvervägande stora antalet. Kolprisen äro nu
dock 7 å 8 kr. per läst.

Då man icke kan tänka på det kostsamma
sättet att för forslingens underlättande bygga bi-
banor till de större järnvägarna, finnes för när-
varande ingen annan utväg, än den att begagna
befintliga flottleder, och sådana genomskära sko-
garna snart sagdt öfver allt, hvarest ett vattendrag
finnes. Virket kan då för en mycket ringa kostnad
flottas till en järnvägsstation.

Då virket kolas i skogen, och på vanligt sätt
fraktas till järnverken, erfordras till h varje läst, som
innehåller 20 hektoliter, till verken framforslad,
dubbelt så mycket virke, men flottas det till sta-

126

SVERIGES TRÄVARURÖRELSE.

tioner och kolugnar därstädes uppföras" lämna 40
hektoliter virke omkring 27 hektoliter kol, hvar-
jämte erhållas ganska värdefulla biprodukter, såsom
ättiksyra, träsprit och tjära, hvilka betäcka alla
kolningskostnaderna, men nu bortgå i miloruas rök.
Vid mitt besök på Skutskär voro två sådana
ugnar, enligt disponenten E. J. Ljungbergs patent,
n:r 6010, under byggnad, men vid Domnarfvet
rinnas redan åtta sådana, sedan längre tid tillbaka
i full verksamhet.

Här är icke rätta stället att å dem lämna en
närmare beskrifning; men så mycket kan dock
meddelas, att hvarje ugn är delad i 8 rum rym-
mande 113 kbm. virke hvartdera, hvilka kola på
omkring 19 dygn, samt att i medeltal hvarje ugn
af senast byggda storleken årligen lämnar 10,000
läster eller 20,000 kbm. kol, förutom de ofvan-
nämnda biprodukterna. Kostnaden för en sådan
ugn är 40,000 ä 50,000 kr. och arbetskostnaderna
uppgå till ungefär en tredjedel af den för kolning
i mila i skogen.

Under år 1895 tillverkades här i landet 462,930
ton tackjärn, hvartill erfordrats minst 4 läster per
ton, eller 1,851,720 läster kol. Samma år till-
verkades 188,726 ton smältstycken och råskenor
hvilka med minst 2,5 läst per ton kraft 471,815 läster
kol. Tillsammans 2,343,535 läster. Vid vanlig
kolning hafva dessa behöft 9,374,140 kbm. virke,
men hade åter kol ugn begagnats, skulle de icke
hafva erfordrat mera än 6,944,000 kbm. virke
hvarigenom kunnat besparas 2,430,140 kbm. =

SVE1UGES TRÄVARURÖRELSE.

127

520,119 st. eller omkring 62 procent af Sveriges
hela utförsel af bräder och plank, som samma år
uppgick till 839,761 standard.

Alldenstund flottlederna äro färdiga att mot-
taga äfven rensningsvirke, och föra det billigt och
hastigt dit, där det äger värde, förefaller det vara
oväntadt att ett sådant kolningssätt icke blifvit mera
användt, än b vad ännu är förhållandet.

Orsaken därtill ligger till en del i den obenä-
genhet för allt nytt, som är nyttigt, som känne-
tecknar flertalet af människor, men äfven i lag-
stiftningen, enär furuvirke icke får, utan föregående
barkning införas i vattendragen. Barkningskost-
naden för rensningsvirke är nämligen, i förhållande
till dettas värde allt för högt, för att löna sig, hvar-
jämte vid barkningen afskalas 5 ä 6 procent af
virkets rymd.

Skogarna få därför, till förlust för såväl en-
skilda som det allmänna, stå kvar orensade. De
kol, som nu användas vid järnverken, framställas
mestadels af i mellersta Sverige växande medel-
ålders skogar. Finge dessa i stället växa ut till
sågbart virke och de norrländska skogarna bereddes
på sådant sätt, att de kunde lämna en större virkes-
mängd, än hvad nu är förhållandet, så skulle en
stor fördel därigenom tillskyndas hela landet.

Den kolmängd, som, af affall, erhålles vid
sågarna kan ej uppskattas till mera än 700,000
läster. Antages vidare att af återstående behofvet
erhålles omkring en tredjedel eller 547,845 läster
från gallringsvirke ur bergslagens skogar, så åter-
stå 1,095,690 läster till fyllande af bergverkens

128

SVERIGES TRÄVARURÖRELSE.

behof, hvilka i sådant fall kunna erhållas ur de
norrländska skogarna, vid den rensning dessa be-
höfva för att få ökad produktionsförmåga.

I Kopparbergs- och de fem norrländska länen
funnos 1895 icke mindre än 12,691,222 hektar
skogbärande mark och enär, enligt livad redan
anförts, deras alstringsförmåga kan ökas med i
rundt tal 1,6 kbm. per hektar så motsvarar denna
ökning icke mindre än omkring 19,000,000 kbm.
per år, eller mera än tre gånger Sveriges hela
trävaruutförsel af bräder, plank, spärrar, stäfvar,
bjälkar, splittved, grufstolpar och spiror. Saken är
af en stor nationalekonomisk betydelse.

Bland det myckna, som skrifvits om skogs-
afverkning, är äfven det, när rätta tidpunkten är
inne för att af skogsmarken kunna vid ändamåls-
enlig skötsel däraf draga största möjliga afkastning.

Beträffande furuträd och deras tillväxt har på
grund af mångåriga iakttagelser framgått, att i
Dalarna och södra Norrland ökas deras diameter,
6,7 m. från roten, för hvart tionde år med i medel-
tal följande mått:

Årtionden

Ökning-

Diameter

Ökning

Diameter

ni. m.

m. m.

m, m.

m. m.

i:a

56,8

56,8

9:e

13,1

232,4

2:a

40,2

97,o

io:e

11,7

244,1

3:e

29,6

126,6

1 i:e

10,7

258,8

4:e

24,2

150,8

i2:e

9.7

264,5

5:e

20,5

171,3

13X

8,8

273,3

6:e

17,8

189,1

i4:e

8,2

281,5

7:e

I),9

205,6

I5:e

7.7

289,2

8:e

14,3

219,3

SVERIGES TRÄVARURÖRELSE.

129

Häraf framgår, att då träden äro 80 år gamla,
kunna af dem sågas »batteris» som hålla 2Vj'X7
tum eng. mått, men efter uppnådda 150 års ålder
kan äfven 3x9 tums plank erhållas.

Får man nu exempelvis tänka sig 100 st. 80
år gamla träd, så lämna de vid 2,7 m. längd lika
många stockar med en toppdiameter af 219,3 mm.,
hvilka innehålla 25,27 kbm., hvilka, efter afdrag
för sågspån, ribb och bakar, utgörande x ' lS af hela
virkesmängden, lämna 16,8 5 kbm., eller 3,57 stan-
dard sågad vara, som, efter ett pris per standard af
94 kr. 50 öre, har ett värde af 336 kr. 36 öre.

Om nu därifrån dragés omkostnaderna, upp-
gående, efter 36 kr. per standard, till 128 kr. 52
öre, så återstår en behållning af 208 kr. 84 öre,
eller 2 kr. 9 öre per träd och 8 kr. 25 öre per
kbm. på rot.

Hafva träden åter fått växa ytterligare 70 år,
då de äro 150 år gamla, så erhålles ur hvart och
ett af dem en rotstock med diametern 289,2 mm.
och en toppstock med diametern 219,8 mm.

Af de förra erhållas 29,32 kbm. = 6,34 stan-
dard och af de senare 16, 8 5 kbm. = 3,57 standard
sågad vara.

Alldenstund den ur rotstockarna erhållna plan-
kan kan antagas betinga ett pris af 120 kr. per
standard, medan det för battens är, enligt hvad
här ofvan anförts, endast 94 kr. 50 öre, så erhållas
tillsammans 1,098 kr. 16 öre, och om därifrån
dragas de till 356 kr. 76 öre uppgående omkost-
naderna, så blir behållningen 741 kr. 40 öre, eller

^ m

130

SVERIGES TRÄVARURÖRELSE.

7 kr. 41 öre per träd och 10 kr. 73 öre per kbm.
på rot.

Vid första påseende förefaller den långa växt-
tiden således äga ett afgjordt företräde framför den
kortare, men saken kan ses äfven från en annan
synpunkt.

Jag vill därvid icke fästa mig vid det i teoretiskt
hänseende obestridliga förhållandet, att 208 kr. 84
öre gifva efter 70 års förlopp, med 4 procents
ränta på ränta ett kapital af 3,251 kr. 95 öre och
således ett vida högre belopp, än om träden fått
fortfarande växa ytterligare 70 år. Saken måste
nämligen, enligt mitt förmenande, ses från en mera
praktisk synpunkt.

Tydligt bör vara, att en skog, som står på
rot i 150 år, är under denna tid vida mera utsatt
för att på ett eller annat sätt skadas än den, hvars
växttid är endast 80 år. Under dessa 70 år skadas
nämligen icke så få träd, hvilka därför måste i
förtid tagas bort för att icke till sågning blifva
odugliga. Vidare kunna, vid en sådan afverkning,
de kvarstående träden, som då komma att stå
glesare än förut, lättare än eljes blåsa omkull, och
slutligen bör icke glömmas den skada, som genom
skogseld kan uppstå. I betraktande af allt detta
torde en försämring af 30 procent i skogens värde
icke vara för högt beräknad, om den får uppnå
en ålder af 150 år.

Därjämte bör en annan viktig omständighet
icke heller förbises, den nämligen, att priset på
toppstockarna i 150-årig skog har antagits till 94-

cm

10 11 12

SVERIGES TRÄVARURÖRELSE.

I 3 I

kr. 50 öre per standard sågad vara, men att de,
såsom varande mera kvistiga än rotstockarna i
80-årig skog, näppeligen kunna betinga ett så högt
pris. Frågan om, hvilketdera af dessa två afverk-
ningssätt är det förmånligaste i ekonomiskt hän-
seende, besvaras icke så lätt som en eller annan
möjligen föreställer sig.

Trävarurörelsens stora utveckling här i landet
har i väsentlig mån framkallats af följande:

1. Borttagande å trävaror af införseltullen i
England och utförseltullen i Sverige;

2. den med Frankrike 1865 afslutna handels-
traktaten samt nämnda lands stora ekonomiska
utveckling;

3. k. förordningen, den 6 oktober 1848, om
bildande af bolag samt

4. ångans användande till drifkraft, hvarmed
man är inne på sågverkstekniken och hvad där-
med står i samband.

De äldre sågverken drefvos uteslutande och
länge med vattenkraft, hvarför de alltid byggdes
omedelbart bredvid fallen, hvarifrån det sågade
virket icke så sällan flottades till lastningsplatserna,
hvarunder en icke ringa del däraf mer eller mindre
skadades. Sällan sågades då annan vara än 3x9
tums plank och 2 1 2 x7 tums battens. Stockarna
voro emellertid då så grofva, att till en standard
merendels icke erfordrades flera än 18. Hvad som

H2

SVERIGES TRÄVARURÖRELSE.

icke kunde få rum i dessa mått brändes antingen
i ständigt brinnande ugnar, eller ock användes
det till fyllning längs stränder och i sjövikar till
beredande af upplagsplatser. Otroligt stora virkes-
mängder harva till sådan fyllning blifvit använda
vid, bland andra ställen, Ljusne och Söderhamn.

Enär kändt är, att än i dag endast omkring
% af skogen på rot gifva plank, bräder och battens
så kan man lätt föreställa sig, hvilken stor miss-
hushållning förut gjort sig gällande, innan man
lärde sig att af affallet tillverka stäfver och splitt-
ved samt, för järnverkens behof i mellersta Sverige,
tillverka träkol, som nu är en mycket stor handels-
vara.

I mån af stigande pris och i utlandet visad
benägenhet att använda äfven mindre mått än de
här ofvan anförda, och sedan de större sågverken
småningom flyttats till hafvet, där de drifvas med
ångkraft, började man, bättre än dittills, att taga
vara på affallet, hvari man nu har kommit ganska
långt. Granen, som växer omkring 50 procent
hastigare än tallen, började då äfven vinna insteg
vid skeppningen.

Vid en jämförelse mellan nutidens sågverk och
dem, som först byggdes för ångkraft, finner man,
att högst betydliga förbättringar hafva i deras an-
ordning ägt rum.

De första ångsågverken kommo antagligen
från England och sedan från Norge, hvarest till
en början sågverksrörelsen var vida mer utvecklad
än här i landet. Länge dröjde det emellertid icke,

SVERIGES TRÄVARURÖRELSE.

133

förrän J. & C. G. Bolinder, hvilkas verkstad grund-
lades 1845, äfven började tillverka sågar.

Deras första såg beställdes 1849 af en hand-
lande Söderberg i Sundsvall och uppsattes i Kalix.
Den hade två sågramar, men endast en axel, vid
hvardera ändan försedd med ett svänghjul och en
vefstake. Ramställningen var af trä, och stockens
frammatning försiggick på ungefär samma sätt,
som man än i dag kan få se på gamla vatten-
sågar.

I början antogs allmänt, att sågramställningen
skulle, liksom kubben under ett vatthammarstäd,
stå på en elastisk träbädd.

En icke ringa skakning uppkom då hos nämnda
ställning under sågens gång, hvaraf följde ojämna
sågytor på virket med däraf uppkommande olägen-
heter vid dess vidare bearbetande och en icke ringa
kraftförlust,

Först efter flera års förlopp och icke så få
misslyckade försök, till förekommande af nämnda
olägenheter, kom man på tanken att utbyta den
elastiska bädden mot en murad och säker grund,
på hvilken ramställningen, som då började göras
af järn, fästes medels grofva järnbultar, hvarigenom
det hela blef så godt som orubbligt. Fördelarna
däraf visade sig genast, hvarefter det gamla sättet
småningom utbyttes mot det nya.

Den på ett slags kälke liggande stockens fram-
matning åstadkoms till en början genom en i ett
spärrhjul ingripande, fram- och återgående hake.
Alldenstund ändringar i matningens längd, som

cm

9 10 11

IH

SVERIGES TRÄVARURÖRELSE.

bör lämpas efter stockens diameter, då aldrig kunde
tagas mindre än afståndet emellan två spärrhjuls-
tänder, hvilket kunde vara antingen för stort eller
för litet, och således lämnade åtskilligt öfrigt att
önska, förändrades 1862 denna hakmatning till
s. k. friktionsmatning, som går utmärkt väl och
visat sig för tillverkningen vara särdeles fördelaktig.
I sammanhang därmed infördes den förändringen,
att hvarje ram fick sin särskilda axel.

Medan de gamla sågarna sällan gjorde flera
slag än 100 till 120 i minuten, har, sedan friktions-
matningen infördes, hastigheten kunnat uppdrifvas
till 220 ä 230 slag på lika tid.

Tydligt bör vara, att en sågram, med en så
stor hastighet, måste taga vida mera kraft i anspråk,
än den med en mindre.

Olägenheten däraf har dock i väsentlig mån
minskats, om icke helt och hållet undanröjts,
genom en småningom införd minskning i såg-
bladens tjocklek.

De hade ursprungligen 7 till nummer och
således en tjocklek af 4,5 mm., men numera, med
16 till nummer, är tjockleken endast 1,5 mm., allt
efter den för sågblads tillverkning antagna engelska
»standard».

Till följd af skränkningen hafva skären dock
en större bredd än sågbladens tjocklek. Den
ökning i bredd, som därigenom uppkommer, har,
enligt en gammal praktisk regel, antagits böra vara
50 procent af bladets tjocklek, då hela bredden i
nu förevarande fall således blir 6,75 och 2,25 mm.,

cm

10 11 12

SVERIGES TRÄVARURÖRELSE.

135

hvarigenom numera erhålles endast ' 3 så mycket
sågspån som förut. Lätt bör kunna fattas, hvilken
betydlig besparing af virke, som därigenom bar
uppkommit.

Utan öfverdrift kan den åsikten uttalas, att de
sågverk, som numera tillverkas af J. & C. G.
Bolinder, äro af en så utmärkt beskaffenhet och
så lämpade för våra förhållanden, att de utländska
icke kunna med dem täfla. Därom vittnar det
stora förtroende de hafva förvärfvat. Tillsammans
hafva de tillverkat omkring 300 sågverk med mera
än 2,000 ramar, hvilka gått, förutom här i landet,
till Finland, Ryssland, Tyskland, Holland och Bra-
silien m. fl. andra länder.

En minskning i sågbladens tjocklek från 4,5
till 1,5 mm. förutsätter emellertid, att de, för er-
hållande af en tillräcklig styrka, måste tillverkas af
ett vida bättre stål än förut.

De första erhöllos från Nyby bruk vid Tors-
hälla, hvarest någon mindre tillverkning däraf ännu
lär äga rum. Samtidigt försågos emellertid såg-
verken tämligen allmänt med engelska sågblad,
okändt af hvilken tillverkning.

Dessa senare hafva emellertid numera utträngts
af de svenska, i främsta rummet från Stridsberg &
Björck i Trollhättan och från Sandviken. På tal
om goda sågblad får man icke heller glömma de
välkända fabrikaten från Fagersta och Iggesund.
De bästa cirkelsågarna erhållas åter från Stridsberg
& Björck.

i 3 6

SVERIGES TRÄVARURÖRELSE.

Hyllade bräder äro numera en vara, som årli-
gen vinner en ökad afsättning.

Den första maskinhyfveln i Norrland lär 1867
varit uppsatt vid Östrands såg utanför Sundsvall.
Jag känner hvarken hurudan den var beskaffad,
ej heller hvarest den tillverkats, men redan 1870
fanns på Sandarne en hyfvelmaskin från Jensen &
Dahls mekaniska verkstad i Kristiania, hvarest
sådana ännu tillverkas.

I Sverige hafva sedan flera år tillbaka sådana
kunnat erhållas från Jonsereds mekaniska verkstad
och E. V. Beronius i Eskilstuna. Bådas tillverk-
ningar äro af utmärkt -beskaffenhet och de norska
icke på något sätt underlägsna.

Under de senaste åren hafva J. & C. G. Bo-
linder äfven börjat tillverka hyfvelmaskiner af, såsom
det vill synas, utmärkt beskaffenhet. De äro af
två olika storlekar.

Den mindre af dem är företrädesvis afsedd
för snickareverkstäder och till hyflerier.

Den har 5 roterande samt 3 släta fasta hyfvel-
järn för brädans undersida och kanter, hyflar upp
till 75 mm. tjockt och 230 mm. bredt med en
från 15 till 30 m. växlande matningshastighet i
minuten. Dess golfyta år 1,500x3,775 m. och
vikt 4,500 kg.

Den större maskinen, särskildt anordnad för
de stora exporthyflerierna, har likaledes 5 roterande,
men 4 släta fasta hyfveljärn och hyflar upp till
120 mm. tjockt och 300 mm. bredt med en mat-
ningshastighet af 20 till 45 m. i minuten. Den

cm

10 11 12

SVERIGES TRÄVARURÖRELSE.

137

upptager en golfyta af 1,825 x 5,4 00 m. och väger
10,000 kg. De måste, likasom sågramsställniugarna.
stå på och vara väl fästa vid ett starkt underlag,
så att de, under arbete, icke skaka.

De bästa hyfveljärnen lära tillverkas af Strids-
berg och Björck och vid jämnbredd med dessa
nämnas dem, som utgå från P. Liljequist i Eskils-
tuna.

Det ligger nära till hands att af sågaffall till-
verka dörrar och lister. Detta är nämligen i regel
kvistfritt, och alldenstund det genom flottningen
befriats från åtskilliga harzartade ämnen, torkar
det följaktligen hastigare, slår sig nästan icke alls
och är lättare att bearbeta än det, som icke flottats.

Den första anläggningen för att med maskiner
tillverka snickeriarbeten gjordes redan 1848 i Göte-
borg af P. J. Ekman, som likväl 1856 flyttade sina
maskiner till Kungsholmen i Stockholm. Den
ödelades några år därefter af eld, då en ny verk-
stad anlades, äfven den på Kungsholmen. Den är
nu, med bibehållande af samma namn, flyttad till
Sundbyberg.

Efter Ekman uppstodo i Göteborg flera snic-
kerifabriker, af hvilka de som tillhöra Bark &
Warburg och Strömman & Larsson äro de äldsta
och förnämsta. Från Göteborg skeppas årligen
snickerivaror till ett värde af omkring 2,500,000

133

SVERIGES TRÄVARURÖRELSE.

kr. Häri ingå dock för omkring 80,000 kr. varor,
som på järnvägen skickats från Stockholm.

I Uddevalla finnes äfven en fabrik, som skeppar
icke obetydligt af dörrar och lister.

I Stockholm arbeta, förutom Ekmans verk-
stad, Ligna (B. O. Seippel) och J. O. Wengström.
Äfven de skeppa till utlandet ganska betydligt.
I Gefle sysselsätter sig Wahlmans verkstad med
samma sak.

I det egentliga Norrland finnes numera icke
någon större snickerifabrik. Den första och största
af dem, som funnits, eller den på Sandarne, öde-
lades af elden redan på 1870-talet, och för några
få år sedan delade den i Luleå ett lika öde.

1 betraktande af den stora mängd sågaffall,
som finnes i Norrland, kan det förefalla anmärk-
ningsvärdt, att snickerihandteringen därstädes icke
har vunnit någon utveckling. Orsaken därtill låter
emellertid numera lätt förklara sig.

Snickerivaror kunna nämligen icke, liksom
bräder och plank, tillverkas på förlag, utan först
efter ingångna beställningar, hvilka, då sjöfarten
är af is stängd, icke kunna utföras. Den tid af
året, då sådant hinder åter icke finnes, saknas ofta
lämpligt lastutrymme till de ställen, dit varan skall
sändas. Vidare betingar affallet, koladt, numera ett
jämförelsevis ganska högt pris till följd af stora
behof däraf i mellersta Sverige. Stäfver, hvar-
till affall användes, hafva också ett högre värde
nu mot förr.

10 11 12

SVERIGES TRÄVARURÖRELSE.

139

Hela landets årliga utförsel af snickerivaror
omfattar emellertid, förutom hyflade bräder om-
kring 50,000 fönster- och dörrkarmar, 250,000
dörrar och 18 millioner löpande meter lister.

IX.

Trucksystemet.

-ycket oväsen har förts om det s. k. truck-
systemet eller det, då sågverksägare vetat
genom handel eller på annat sätt bereda sig otill-
börlig eller oskälig vinst på sina åboars och arbe-
tares bekostnad.

Enär denna fråga har genom en öfverdrifven
färgläggning ådragit sig en större uppmärksamhet,
än hvad den rätteligen förtjänar, men detta oaktadt
är af en viss vikt, har jag under resan i Norrland
sökt från olika håll förskaffa mig tillförlitliga upp-
lysningar äfven därom. Däraf har framgått, att
ett sådant system visserligen har tillämpats vid
några, företrädesvis mindre, sågverk, ofta nog på
eget beråd af därvarande inspektörer utan sågverks-
ägarnas medverkan, men att det i regel icke ägt
rum åtminstone hos de större sågverksbolagen samt
att, där det funnits, det redan för tio till femton
år sedan har upphört.

10 11 12

TRUCKSYSTEMET.

141

I skogarna och vid sågverken användas, för-
utom åboarne på bolagens egna hemmansdelar, så
väl fasta som lösa arbetare, af hvilka senare icke
få äro själfägande eller nybyggare.

Då en åbo antages, tillses i första hand, att
ordentligt och arbetsdugligt folk erhålles. Endast
ett fåtal af dessa nybörjare äga emellertid tillräckliga
medel för uppsättande af dragare, kor och jord-
bruksredskap. Sågverksägarne måste därför för-
sträcka dem medel därtill, ty hvem skulle eljes

göra det?

De arbetsamma och sparsamma af betala meren-
dels sin skuld inom några få års förlopp, därest
icke sjukdom eller annan olycka drabbar dem.
Icke alla äro emellertid så lyckliga. Somliga få
arbeta åtskilliga år, innan skulden kan betalas,
synnerligast om barnens antal ökas alltför hastigt.
Andra åter, dock lyckligtvis ett fåtal, blifva aldrig
fria från iråkad skuld, hvarför denna måste af-
skrifvas, ty eljes skulle en värdelös fordran bok-
föras såsom tillgång och därigenom visa sågverks-
ägarnes ställning bättre än den verkliga.

Dessa mindre arbetsamma och mindre spar-
samma åboar, hvilka måhända äfven hemsökts af
ogynnsamma förhållanden, blifva småningom för
sågverksägarne en stor tunga. Det går icke för
dem, huru mycket de än förtjäna. De blifva loja
för allting, icke minst för sig själfva. Man anser
sig emellertid icke kunna säga upp dem från hem-
manen, hvarför de få stanna kvar. De hafva ju
egentligen icke något ondt gjort.

9 10 11 12

t4ä

TRUCKSYSTKMET.

Han uppsäges emellertid, så snart någon af
sönerna vuxit upp, då denne tages till faderns
efterträdare, hvilket ofta lyckas utmärkt väl, då
allt ordnas på några år.

Uppenbart är, att bland flera hundra äboar
och torpare, som ofta höra till ett sågverk, fall
inträffa, dä försöken att låta sonen efterträda fadern
misslyckas, men bland så många kan ju icke före-
kommas, att äfven rötägg finnas. Orätt är emeller-
tid att döma alla efter undantagen. De flesta
åboarna reda sig bra. Många hafva genom arbete,
som aldrig tryter, och sparsamhet samlat ett litet
kapital utöfver sitt lösörebo, hvilket i dylika fall
vanligen är ganska väl försedt. De finnas, som
till och med kunna kallas kapitalister, enär de
hafva penningar utlånta eller insatta i någon bank-
inrättning. Efter sådana kan äboarnas ställning i
allmänhet dock icke bedömas. Mycket återstår
här, liksom på andra ställen, att önska, men med
hvarje är, som går, går det emellertid framåt till
något bättre.

Åboarna, liksom befolkningen i allmänhet,
måste, för att på sina jordbruk kunna taga sig
fram, skaffa sig extra förtjänster under vintern
genom skogsarbete och under våren genom flott-
ning, h vilka arbeten fortgå under månaderna de-
cember — maj, då jordbruket icke gifver dem någon
sysselsättning, men väl under arets öfriga sex må-
nader.

Ofta händer det under dessa månader, att
arbetarna behöfva förskott på sitt vinterarbete.

10 11 12

TRUCKSYSTEMET.

U3

Sådana lämnas i regel alltid och företrädesvis åt
dem, som innehafva så kallade nyhemman, det
vill säga sådana, som endast delvis äro uppodlade
och hvilkas afkastning sålunda är ringa. Slår då
sädesgrödan fel, som understundom händer, måste
de, för erhållande af tillräcklig brödföda, anlita kre-
diten.

För att denna emellertid ej skall missbrukas,
måste sparsamhet göra sig gällande. Under de så
kallade goda, men för icke så få, olyckliga åren
1872 — 1874, då förtjänsterna voro stora och kommo
allt för lätt, vande sig arbetarna, likasom många
andra, vid förut okända behof, som ännu på många
håll finnas kvar och hvilkas tillfredsställande efter
numera återkomna normala förhållanden möter
svårighet. Ovanligt är nämligen icke, att det år-
liga kaffebehofvet i en åbos eller arbetares hushåll
beräknas balvis och att osiktadt rågmjöl betraktas
såsom »fodermjöl», njutbart endast af kreaturen.
Helt naturligt är, att i sådana hushåll blir ingen-
ting öfver för framtiden, äfven om förtjänsterna
äro aldrig så goda, ty med deras ökning stegras
också anspråken. I socialt hänseende stå de i all-
mänhet dock vida högre än Stockholms så kallade
grofarbetare, hvilka merendels lefva för dagen och
hafva till ordspråk: kropp förtjänar och kropp
förtär. Tydligt är, att där själfkänsla saknas,
där saknas ock sinne för arbetsamhet och spar-
samhet.

Bästa lösningen af åbo- och därmed äfven
arbetarefrågan i Norrland är den af snart sagdt

144

TRUCKSYSTEMET.

alla efterlängtade nya lagen om hemmansklyf-
ning.

I afvaktan därpå halva därför på en del ställen,
i afsikt att höja åboarnas själfkänsla och förbättra
deras ställning, upprättats kontrakt, som för dem
äro mycket fördelaktiga och billiga. Så till exem-
pel betalas 50 till 60 kr. i årligt arrende för en
hemmansdel, som föder en häst och fem till sex
kor, och å nyhemman lämnas tre till tio frihetsår.

Jag har i handom afskrift af ett sådant kon-
trakt, som innehåller flere, synnerligast för åbon
ganska viktiga och förmånliga bestämmelser:

En sådan har följande lydelse:

»Skulle bolaget sälja hemmanet eller för något
särskildt ändamål behöfva den genom detta kontrakt
utarrenderade hemmansdelen, eller skulle lag komma
till stånd, som berättigar ägare af hemman att skilja
inägor från den egentliga skogsmarken, så att inägor
med husbehofsskog å ena sidan och skogsmarken å
andra sidan kunna få skattläggas livar för sig, skall
detta kontrakt, därest bolaget eller ny ägare sådant
påyrkar och uppsägning sker före den 1 maj, upphöra
att vara gällande efter uppsägningen första infallande
1 mars. »

Vidare stadgas i samma punkt:

»Skulle bolaget från hemmanet skilja skogsmarken
samt sälja inägor med därtill hörande byggnader, äger
arrendatorn företräde framför andra till sådant köp.»

Hvar och en, som något känner i Norrland
rådande förhållanden, skall lätt inse, att, därest
lag om hemmansklyfning, sådan den här ofvan
omnämnts, komme till stånd, hela landet däraf

cm

9 10 11 12

TRUCKSYSTEMET. I45

skulle vinna stora fördelar i statsekonomiskt hän-
seende, hvarjämte flertalet af de nuvarande arren-
datorerna blefve själfägande bönder.

En annan punkt i kontraktet har åter ly-
delsen :

»Uppfyller arrendatorn samtliga här ofvan före-
skrifna villkor, gäller detta kontrakt (med den in-
skränkning, som här ofvan omförmäles) under arren-
datorns lifstid, hvarefter hans hustru, eller den eller
de af deras barn, som af bolaget befinnas lämpliga,
äga rättighet till förnyadt kontrakt på enahanda villkor,
som här ofvan bestämts, för så vidt icke hemmanets
afkastning genom bolagets tillskyndat! och på dess be-
kostnad genom odlingar, rödjningar, utdikningar eller
dylikt så ökats, att en höjning af arrendesumman kan
anses skälig.»

Slutligen stadgas i kontraktets sista punkt:

»Skulle arrendatorn, på sätt i föregående punkt
säges, blifva från arrendet uppsagd och skild, äger han
åtnjuta skälig ersättning efter värdering för de behöfliga
nybyggnader och nyodlingar, som han under arrende-
tiden påkostat hemmanet, under förutsättning att han
däraf ej i fulla tjugu år, efter byggnadernas och od-
lingarnas utförande, sig däraf begagnat, och skall denna
ersättning utgå proportionsvis efter den tid arrendatorn
begagnat sig af de af honom gjorda påkostningarna.»

Kontrakt, hvari sådana bestämmelser ingå, för-
råda åtminstone icke något utsugningssystem, hvilket
emellertid har framhållits såsom allmänt till fin-
nandes.

Norrland.

f-

23456789 10 11

146

TRUCKSYSTEMET.

Här ofvan åsyftade bolag drifver visserligen
handel på några ställen i skogsbygden, men all-
deles icke vid såg- och lastningsplatser, hvarest
aflöning äger rum hvar fjortonde dag. Detta sy-
stem kan dock icke tillämpas vid skogsutdrifnin-
gen, där kreditsystemet måste delvis anlitas. Då
räkning där göres, förskotten sammanräknas och
arbetsförtjänsten efter skedd virkestumning m. m.
uträknas, sker slutlikviden.

De varor, som tillhandahålles, bestå nästan
uteslutande af mjöl, fläsk, socker, kaffe och tobak
m. m. Prisen äro de samma som utsäljnings-
prisen i närmaste stapelstad med tillägg af forsel-
kostnaden. En sådan handel medför alltid stora
omkostnader, och såsom bevis på att prisen icke
äro oskäliga kan anföras, att vinsten icke öfver-
stiger sex procent på omsättningsbeloppet.

Enär ett trävarubolags uppgift är något helt
annat än att idka minuthandel med matvaror,
gjordes för några år sedan ett försök att upphöra
därmed, då saken öfverlämnades inom ett visst
distrikt åt en landthandlande, men med ganska
menliga följder för så väl bolaget som köparna.
Dessa blefvo nämligen skyldiga icke så obetydliga
belopp, dem bolaget måste betala, då handlanden
hotade med att på laglig väg, det vill säga genom
utmätning af åboarnas ägéndom, uttaga sina for-
dringar. Detta försök misslyckades således helt
och hållet, hvarefter bolaget måste själft taga hand
om saken.

Så länge åboarna arbeta på jorden, behöfva

^^^t

cm

9 10 11 12

TRUCKSYSTEMET.

147

många af dem äfven anlita krediten, och på det
de icke då måtte falla i händerna på handels-
männen, hvilka ofta nog äro riktiga blodsugare,
på samma gång de syssla med lönkrögeri, måste
bolagen, på det deras arbetare icke måtte blifva
utsugna, tillhandahålla erforderliga matvaror, hvilka
i sådant fall betalas med vinterarbete. På sådant
sätt kunna, om inga ogynnsamma förhållanden till-
stöta, skulderna icke gärna ökas öfver en rimlig
gräns, men ådraga de sig en öfver höfvan stor
skuld hos handelsmannen, blifva de därför lag-
sökta, hvarefter följer utmätning, då åbon blir ur-
ståndsatt att till bolaget fullgöra sina förbindelser.
För att skydda sig och dem från sådana menliga
följder och då sådant är ovillkorligen nödigt, upp-
rättas lösöreköp, hvarefter krediten hos landthand-
landen är slut. Flera åboar och än flera af de
lösa arbetarna äro beklagligen ännu så sköteslösa,
att de behöfva ett slags förmynderskap, hvilket
naturligen utöfvas vida bättre och hänsynsfullare
af husbonden än af en landthandlande, som icke
har den ringaste tanke på upprätthållande af deras
ekonomi, utan endast ser på den egna vinsten.

Bolagens pris på varorna äro i regel så låga,
att handelsmännen i allmänhet icke kunna täfla
med dem på annat sätt än genom sämre varor
och lämnad kredit med åtföljande högre pris. Ute-
blifver då, af en eller annan orsak, betalning för
utborgade varor, så gör handelsmannen konkurs
eller realiserar och söker en annan plats för sin
verksamhet. De äro därför bolagens själfskrifna

2 3 4 5

9 10 11

148

TRUCKSYSTEMET.

fiender, hvilka icke underlåta att i den mörkaste
dager framhålla de förres göranden och låtanden,
därför att dessa kunna, om ej helt och hållet
omöjliggöra, så åtminstone i väsentlig mån inskränka
deras egen verksamhet.

Bland landthandlandena finnas visserligen akt-
ningsvärda undantag, som förstå handel och sköta
den samma på ett för arbetarna oskadligt sätt, men
de äro få, hvaremot de flesta äro en riktig lands-
plåga, som företrädesvis har sitt tillhåll i Lapp-
markerna och andra aflägset belägna trakter.

Något sug- eller trucksystem finnes numera
icke, åtminstone hos de aktningsvärda sågverks-
bolagen, och dessa utgöra flertalet. Dock har jag
hört sägas, att sådant lär finnas vid en och annan
mindre såg, hvilkas ägare emellertid merendels äro
af samma skrot och korn som landthandlandena,
hvilka icke så sällan äro afsigkomna bokhållare
och f. d. hemmansägare, hvilka, sedan de miss-
lyckats med ett ordentligt arbete, tro sig på landt-
handel kunna återvinna en förlorad lycka.

Innevarande år är med sina höga träpris sär-
deles gynnsamt för Norrlands hufvudnäring. Efter-
frågan på arbetskraft är större än under flera före-
gående år, och alldenstund tillgång och efterfrågan
bestämma priset på en vara, och arbetskraften äfven
är en vara, så äro till följd däraf dagsverksprisen
i allmänhet högre, än hvad de voro, då trävaru-
rörelsen var tryckt. Om tullen på fläsk m. m.
talas föga eller intet, därför att den, med stegrade
arbetspris, icke kännes tryckande. Svinkreatur,

^^H^

cm

9 10 11 12

TRUCKSYSTEMET. I49

fordom mycket sällsynta i Norrland, rinnas nu litet
hvarstädes, sedan genom järnvägarna skånska grisar
kunna föras dit till icke ringa antal. Hvarje hus-
håll söker, så vidt möjligt är, skaffa sig en gris,
som, slaktad till julen, då lämnar en bättre kost
än den eljes vanliga, och bidrager till att öka
glädjen i ett mången gång torftigt hem.

cm

2 3 4

9 10 11

t —

Några slutord.

De hjärtliga ord hvarmed, i landets almanacka,
det nya året hälsas och det gångna prisas, ut-
tryckas på de olika språken på följande sätt:

I den svenska:

Gif, o Jesu, fröjd och lycka!

Lof, pris och tack ske dig, o Fader käre!

I den finska:

Anna, o Jesu, riemua ja onnea!

Ylistys, kunnia ja kiitos olkoon sinulle, o Jsä
rakas !

Och i den lapska:
Jubmel åbbå Rikeb wapjel
Tunij, o! Jubmel rampo leksl

Med all aktning för hvad det svenska folket
gjort, och fortfarande gör, för dem af sina bröder,
som ännu icke begagna riksspråket, bör dock
tillses att detta småningom må blifva det rådande
i Norrland. Därhän kommer man genom järn-
vägar, landets bebyggande och den storartade järn-
handtering, som därstädes kan utvecklas, hvartill

cm

10 11 12

NÅGRA SLUTORD,

151

kraft icke saknas i landets ofantliga vattentill-
gångar.

Ett för Norrland lyckligt år har nyligen gått
till ända. Och på goda skäl bör kunna antagas
att det nya året skall för Norrland blifva än mera
lyckobringande, än det nu förflutna, samt att
därunder början kommer att göras till den järn-
väg, som är afsedd att i världsmarknaden bringa
landets ofantliga malmtillgångar. Under det för-
flutna året har Norrland, liksom hela jorden för
öfrigt, förnyat, på samma sätt som under million-
tals år förut, ett kretslopp kring den lifgifvande
solen. Detta lopp håller icke mindre än 934,092,610
km. i längd, och för att på året kunna medhinna
denna ofantliga sträcka har jorden måst framrusa
i rymden med en hastighet af 29,620 m. i se-
kunden.

Rättelser.

Sid. 3 tredje raden uppifrån står 1443 läs 1433

„ 97 åttonde „ „ „ 12,250,000 „ 12,560,000

S.l/1

cm

9 10 11 12

cm

2 3 4 5 6 7

9 10 11

cm

2 3 4 5 6 7

9 10 11 12